Längtan efter vår

Nästa år. Då jävlar!

Tittar på Stoke-Newcastle. Ska försöka spana efter de där fina snubbarna vi såg förra helgen. Eller, nä, snarare nedvarvning efter kvällens radiosändning. Vi satt här i mitt vardagsrum och pratade Bajen i drygt två timmar. Bara en sändes. Tur är kanske det.

Den berör en något ofantligt den här föreningen. Påverkar hela min existens. Rubbar mina cirklar, fyller mitt hjärta. Än en gång tackar jag min lyckliga stjärna för att jag inte är ensam.

Ett besked som gladde mig idag var att Bajen bolltränar på torsdag. Jag är ledig. Jag kommer kunna titta. Vardagslyx. Då ska Chi få signera tröjan jag fick igår. Och Sebbe ska få krita sin kråka på min fina Canvas-tävla Tuppen fixade åt mig i somras.

sommar och sol. Åh vad jag längtar till våren. För då. Då kommer vi stå där hoppfulla igen.

För att illustrera min längtan får ni en sommarbild på de andra kexen. I somras. På Årsta.

Jag längtar.

att knarka

som jag längtat. efter två kvällars barnledigt. efter soffa. efter att slippa barnprogrammen. efter lugn. efter tänka.

och här ligger jag nu. utslagen i min fina vita soffa. tvingar mig själv till att fortsätta läsa den jävla otäcka boken. vad är det för fel på mig? jag vet att det sista jag ska göra är att läsa äckelböcker när jag är själv. och ändå gör jag det. som en invand adhd-fetisch plöjer jag sida efter sida. känner efter. som kli i ryggraden. räds. både hör och ser mörkret utanför fönstren. rycker till av diffusa ljud på balkongen. våndas över att om några timmar ska jag gå och lägga mig själv. vet att jag kommer att låsa sovrumsdörren och lägga nyckeln under ”jag-älskar-dig-mamma”-kudden, låta lampan brinna, kolla alla garderober 21 gånger, otacksamt vrida på ytterdörrlåset lika många.

jag är en dåre. en mörkrädd dåre som knarkar rysarböcker.

en kille. jag måste skaffa en kille. en stark och stor kille som kan gömma mig under sin jacka när det blåser hårt. hoho, var är du fina? en sån där kille som förstår mig bättre än vad jag förstår mig själv. en sån som fattar grejen. en sån som vet att friheten är det största i en relation. att utan friheten kan inget frodas och heller inget gro. en sån som vet att livet är för kort för att utesluta japanska rysarböcker eller japansk mangaporr. en sån som ser stegen och inte destinationen som det mest intressanta. eller ännu bättre, trappan. trappan ser han meningen i.

öppnar boken igen. horeri är vad det är. utelämnar mig själv.

Terapi-arbete

Sitter på Skytteholn. Strax dags för kvalet till Superettan. Väsby-Värnamo.

Och vi var som bekant elva sekunder från att behöva spela den här matchen.

Elva sekunder.

Nu slipper vi detta helvetiska kval och jag parkerar här för att verkligen ska sjunka in att vi är klara.

Min egensnickrade terapi liksom. Och så ska jag heja på Vlado. Sitter här i Mordor med grönvit smula på huvudet.

Och njuter.

Vi slipper HelvetesKvalet.

Forza Bajen!

kexkalas

Minsta kexet fyller fyra och vi firar med tårtkalas på Gullmars corner.

Bara bajare

Snart ska kexen ha strategimöte. Planer ska verkställas. Ingen går säker.

4 5 6 Årstakex

Teknikmongo

Robban skickade ett mess kring viss besvikelse över att bandyn säsongskort bara är en papperslapp.

Jag svarade att ”mm, jag kan förstå det”. Klickade skicka.

Meddelandet gick inte i väg som det skulle. Kollade utkorgen och visst, där låg messet skickat. Till Simon Helg.

Gaah. Där har vi en nackdel i att spara spelarnas telefonnummer.

Å andra sidan är de jävligt bra att ha när man ska göra segerintervjuer.

Nästa år vill jag få chansen att göra sådana mer ofta tack.

Måste bara be Simon om ursäkt.

Synd om

Trasig. Väckisch. Ledbruten. Förstörd. Sjuk. Blä.

Ge mig ett K!
Ge mig ett A!
Ge mig ett O!
Ge mig ett S!

Man ska alltid ha drömmar. Oavsett trasigheten.

Sören – nej tack!

Vistelsen i London tog hårt på mig. Med hem följde bacillen from hell och har sedan dess parkerat i min mage. Inte önskvärt, så att säga.

Läser på morgonkvisten ett gäng olika forum och ser att det finns folk som nämner Sören Cratz i drömmarna angående ny tränare. På det svarar jag ”nej tack”. Sören är naturligtvis en hjälte och kommer så alltid att förbli men vet ni, jag är helt övertygad om att han inte är rätt person att leda laget.

Jag baserar det mycket på hur Sörens karriär sett ut efter guldet. Han har ju inte  direkt lyckats i någon annan förening och tränar nu Norrköpings juniorlag. Jag tror att nyckeln till framgången 2001 var kombinationen Sören/Dennerby. Åtminstone drar jag den slutsatsen utifrån de träningar jag såg det året. Det var 2001 som jag började hänga på Årsta, inte alls i den utsträckningen som jag klänger mig fast där nu, men såg i alla fall ett gäng träningar det magiska året.

Vem vill jag då ha?
Vet-i-tusan. Faktiskt. Det känns så himla svårt och frågan är väl också; vem fasen vill träna oss? Alla borde ju vilja träna Hammarby men det känns inte som att det är så just nu.  Jag tror att vi behöver rutin nu. Men också någon som är bra på ledarskap. Som vet hur man får ut det mesta av en grupp. Det känns som att det är på grupp-planet vi har mest att hämta ur dagens trupp. Det som nu återstår av den..

Vi har onekligen en spännande silly-säsong framför oss… Hoppas de jobbar stenhårt på tränarfrågan och löser den så fort som möjligt. Det ryktas ju att Mats Gren befunnit sig på läktarplats vid ett par tillfällen? 

Forza Bajen.

…. och stort tack Flibben för dina fantastiska filmer. Älskar’t!

Undret i Ängelholm 22 oktober 2011

–

GILLA flibbens bajenfilmer

ännu ett dåligt beslut av polisen

I gårdagens Fria Tidningen är en (ledar)artikel som jag skrivit om det galna beslutet att idrottsklubbar nu skall tvingas betala för polisens insatser: Absurd polisdebitering av idrottsklubbar

Skit i stan – Gullmarsplan!

Hemma nu. Från London. Vet ni, London är ett skitigt jävla ställe. Skränigt är det också. Efter ett par dagar i London insåg jag att jag dragit det längsta strået i det faktum att jag får bo i Stockholm. Inte så att det inte är kul i London. Bara att det är en mess, med så många människor som gräver sig in i ens liv och rörelse utan att be om lov. De stod på mina tår, andades i mitt öra, traskade vårdslöst över mina nerver. Hela tiden nära.

 

Jag har för mig att jag såg en text i tuben som berättade att tuben drar runt en billion passagerare om året.

 

Så, jag fattade ett beslut. Jag har vajat mellan att lämna Gullmars till förmån förorten. Resonerat att det nog är bättre för mitt rosa barn att växa upp med en innergård nånstans utmed gröna linjen. Med ungar i varje hörn och radhuskänsla och det där löddrande kittet.

 

Ändrat mig.

 

Mitt barn har det förbannat bra på Gullmars. Hon är trygg här. Här bor inte London. Inga människor manglar ner henne på torget. Inga människor puttar ut henne av trängsel i tunnelbanespåret. Inga ljud demoliserar hennes hjärna. Inget kaos finns här.

 

På Gullmars trängs bara det genuina. Som möter historik, dynamik, känsla och diverse samhällsproblematik som jag aldrig vill hindra från mitt barn att se. På Gullmars råder en snällhet och värme som jag saknade i London. En trasig man vinkar glatt till mitt barn när vi korsar torget. En macka i smörgåspapper i min ficka byter bo med den trasiga mannens ficka. En kram mellan ett fyraårigt barn och en 54-årig trasig man. Mannen lyfter alltid. Som om inget annat fanns, och livet för en sekund fick innehåll. Barnet ser glädjen i mannens ögon och lyfter med mannen.

 

Det är känsla vi är ute efter.

 

Vi blir här. Och det känns så förbannat jävla bra. Mitt barn – på Gullmarsplan.