Om att vänja sig?

En kommentar från en gammal elev på facebook fick mig att tänka efter lite. Han är AIKare stackarn. Det minns jag klart och tydligt, fast han är ju vuxen nu. De blir ju det. Sjukt märkligt förresten det där. Nu börjar jag träffa gamla elever på krogen. Och jag slås över det faktum att de får vara där. Och jag har inte blivit en dag äldre. Eller, hur är det nu egentligen?

Never the less

Han skrev att jag nog får börja vänja mig vid att det går dåligt som bajare. Det är här jag börjar fundera. Går det? Kan man det? VILL man det? Svaret är enkelt. Jag tänker absolut inte vänja mig. Jag hatar skiten. Jag tänker aldrig acceptera det faktum att mitt kära Hammarby numera är något andra lags supportrar inte ens längre orkar häckla.

Vad kan man som supporter då göra?
Allt känns en smula tudelat. Jag gillar att vi supportrar kan påverka. Jag älskar att vi fortfarande har 51% av rösterna. (Personligen skulle jag vilja att vi hade alla hundra). Jag tror på demokratin och årsmöten. Jag tror på passionerat engagemang. Samtidigt gnager en liten, otäck känsla i mig att kanske har vi supportrar stundom för stor makt? Vet vi alltid bäst? Har verkligen jag sportslig kompetens att avgöra stora sportsliga frågor. Eller, den frågan är retorisk. Jag vet redan svaret. Jag saknar absolut den kompetensen. Jag kan alldeles för lite fotboll. Men jag älskar sporten. Jag lever för sporten. Jag skulle kunna göra saker jag aldrig gjort förrut för Hammarby.

Men samtidigt känns det så himla viktigt med kontinuiteten. Har vi råd att rensa leden om och om igen? Får vi verkligen rätt personer att hoppa på tåget om trycket utifrån är så hårt? Hur gör vi för att rekrytera helt rätt personer som inte har egna, dolda agendor. Personer med rätt kompetens att leda en klubb lik våran.

Menar jag då att vi ska  sluta bry oss? Självklart inte. Men håll med om att situationen inte är enkel. Och jag har dessutom inget svar på mina frågor. Jag har bara ångest.

Ett sportsligt råd tror jag behövs i Hammarby. Jag anser att den sportsliga ledningen idag är alldeles för svag. Där har vi ett stort utvecklingsområde inom både aktiebolag och förening.Jag tror även att det behövs en ordentlig utvärdering av verksamheten. Gärna en extern sådan. Vi behöver noggrant se över det vi håller på med och kanske även vad vi hållit på med.  Jag har en otäck känsla av att vi hela tiden springer omkring och släcker bränder.

Hösten är här och vi står inför de enskilt viktigaste matcherna i Hammarbys historia. Jag tror nämligen att det är en fråga om överlevnad. Åker vi ur så tror jag vi konkar. Kanske är det ett sätt att bli av med AEG? Men, det låter som ett dyrt, smärtsamt och jävligt ångestfyllt bajenliv och absolut ingenting jag vill uppleva. Det är därför bisarrt viktigt att vi spelar oss kvar i superettan. 10 år sen guldet. Det är inga väl förvaltade tio år det inte.

Jag ber till Kenta, Nacka och de andra bajengudarna att spelarna nu samlar ihop sig och gör det som de måste. Vi får inte ramla ut.

Själv ska jag fortsätta fundera kring det här med supporterinflytande. För det är ingen lätt nöt att knäcka.

Men aldrig att jag vänjer mig vid ett sådant här mörker.