Hitta en väg hem

Hemma.

Hemma, som inskriven medlem i ett skönt trofast gäng brudar. Kanske varit där någon gång i min ungdom men den perioden är blank, meningslös och saknar spår i dag. Och sedan dess har jag hållt mig på min kant. På killarnas kant. Som senare uteslutande blev Bajens kant.

Aktat mig för brudarna. Ja, jag har aktat mig för brudarna.

Kommer ihåg mina första trevande steg till något slags mer aktiv och strukturerad Hammarbysupporter. Skulle vara med och skriva i ett fanzine. Det blev inte så. Fegade ur. Blev med i Bajen Fans resegrupp istället. Visste inte vad jag gav mig in på. Men jag bussvärdade.  Torkade spyor, övertalade busschaufförer till pisspaus varje kvart och vrålade ”Nu kör vi” i bussmickar på vägar runtom i landet. Jag älskade varje sekund av spyorna och åkte den ljuvaste bergochdalbana med Bajen. Livets mening var solklar och magnifik.

En del skepsis synade mig. Som om att jag inte var riktig. Som bara där och då.

Jag fattade läget. Fighten var uppenbar. Jag skulle få bevisa min existens och seriositet via engagemang. Bevisa varför jag var där. För mig var Bajen kärlek och jag förvånades över hur känslorna i min kropp tog onormala proportioner ju mer jag engagerade mig och ju mer av sammanhang och historik som byggde bo i mig.

Men jag aktade mig för brudarna. För att inte misstolkas eller förlora i trovärdighet. Det kändes rätt.

Sedan dess har jag försökt. På mitt vis. Att engagera mig. Bidra. Finnas för Bajen. Göra det jag kan för att stödja Bajen. Matcher, med eller utan barnvagn, i feberfrossa och högklackat, i glädje och i sorg. Utan förbehåll och oftast utan brudar.

Som alltid kommer en svacka.

Ruttnade ur och tappade tro. Förlorade tillhörighetskänsla. Hängde på Årsta för mig själv allt mer för att kolla träningarna. Tränarrop och fågelsång. Harmonin och serotoninet knackade på dörren, men orkade inte riktigt öppna.

Men där, och då.

Där jävlar i havet klampade brudarna in genom dörren. Sköna, smarta, medvetna, Hammarbygalna, insiktsfulla, vänliga brudar. Som delar av Årstas inventarier bjöd de upp till dans och snart låg vi över bänkarna och dog av skrattanfall i bakfylleågren. Pernilla lyckades såklart hålla någorlunda fokus på träningarna, men Anna och jag flippade. Någon tid senare fann jag mig själv ta med kanelbullar till söndagsträningarna. Kontrasten till åren som bussvärdsstäderska var slående.

Brudar: lycka är bara förnamnet. Som jag saknat er. Äntligen har jag hittat hem. Tack för att ni gör mitt Hammarbyliv så vansinnigt mycket bredare med er kompetens och ert engagemang. Tack för att ni förgyller, berikar och fyller min tillvaro med er glädje och ödmjukhet. Stolt att ha er nära.

Årstakexen – vilken jävla liga.