Kallt
Började dagen med en extra lång promenad i ett försök att rensa tankarna och förbereda mig mentalt för en arbetsdag där det inte finns utrymme att älta min Hammarbysorg. Jag gick runt en stund på ett soligt och vackert Södermalm och lapade i mig av solskenet, försökte tänka på annat, på allt fint i tillvaron, på mitt viktiga jobb som annars upptar största delen av min vardag.
Men det var kallt. Iskallt. Och tankarna på förlusten i går, de sista omgångarna och det faktum att vi faktiskt håller på att åka ur Superettan, vägrade försvinna ur huvudet.
Ena sekunden känns det overkligt, nästa otäckt verkligt. Det är på riktigt och det händer nu.
Det är ingen som retar oss längre, utan även bekanta som alltid önskat Bajen olycka tycker att det har gått för långt. Och det är inte heller lätt att ta, att folk tycker synd om en.
Det som värmer och ger hopp är att vi är många som går igenom det här tillsammans. Och vi kommer igen. På måndag står vi där igen och gör allt som står i vår makt för att få laget att ta de där återigen livsviktiga tre poängen. Och vi ger inte upp. Alltid Hammarby. I med och motgång.
Väl på jobbet så möttes jag av kollegorna i huset som alla förstod hur jag känner nu. De flesta här är inte ett dugg intresserade av fotboll eller sport över huvudtaget, men förstod ändå att jag behövde en extra kram i dag.
Läs även andra bloggares åsikter om Hammarby, Bajen, kärlek
jag hatar folk just nu. hatar medlidandet. det är fanimig värre än aggressioner.
ja samma här, det är skitjobbigt. va fan man e ju stolt Hammarbyare och vill inte ha medlidande från konkurrenterna. Men en extra kram från rätt person värmer däremot.