Att hanka sig fram

Tur att jag har ett jobb som kräver närvaro. Väl uppe i vimlet av levnadsglada, störtsköna 10-åringar kan inte bajenångesten ta mig. Men nu, när jag sitter här och har egen rast, då kommer den krypande.

Den är otäck och ond. Den är bergfast och panikartad. Tack och lov ringer det in om bara ett par minuter. Då står det högläsning på agendan. Inget fotbollsrelaterat idag utan vi läser en spännande bok om mysterier i Tunnelbanan. Distraktion.

Kidsen har full koll på att det är match ikväll. Åtminstone ett par stycken. I fredags, dagen efter torsken mot Värnamo, fasade jag för de retsamma kommentarerna. Även om jag är vuxen och borde kunna bjuda på det så är det svårt. Det svider och gör ont även om det är en glittrande glad tioåring som hånar en efter förlust.

Men vet ni, ingen sa någonting i fredags. När dagen närmade sig sitt slut var jag tvungen att tacka dem för det. Att jag hade uppskattat att slippa stå till svars för mitt lags förlust.

Då säger en av killarna:
– Ja, vi pratade om det på vägen till skolan idag. Att vi inte skulle reta dig. Min pappa sa det vid frukosten i morse att ”nu är nog Pernilla ledsen på riktigt idag”. Så då tyckte inte vi att vi skulle reta dig. Är du ledsen på riktigt?

Har jag sagt att jag älskar mitt jobb?

Vinn Bajen, vinn!