Passion, inte här i alla fall.

Vi var på fotboll idag. Arsenal-Stoke. Det var ett par år sen senast för min del. Mycket har hänt.

Arenan var stor. Den var fin. Den var bekväm. Den var tyst. Där fanns även nitiska publikvärdar. Och en taggad Stoke-klack.

Vi satt bara en liten bit ifrån dem. Jag och Mia. Arsenalsupportrar, fotbollsturister och publikvärdar i typ lika stor del.

Det var ett jävla vaktande på de rödvita killarna. En snubbe hade lyckats smuggla med sig en öl. Han tog en klunk och vips bars han ut till Stoke-publikens jubel. Där, på andra sidan vallgraven, knappt tio meter i från oss fick gästernas supportrar stå upp, sjunga hånfulla sånger och peka finger. Så fort någon på Arsenalsidan reste sig blev denne uppmanad att sitta. Lydde man inte fick man gå. En annan kis fick respass för ett långfinger. Jag tror att de bar ut minst tio pers innan matchen var slut och ingen hade i mina ögon gjort något anmärkningsvärt.

Jag, som absolut inte är en gooner, kände stor aversion och frustration över orättvisan att det rådde sådan olikhet i bedömningen.

Så där vill jag inte ha det i Sverige. Jag vill, vill, vill INTE det.

Jag vill kunna stå, sjunga, hoppa, studsa och även svära. Jag vill kunna håna motståndarna och jag vill kunna fräsa åt domaren.

Det hör fotbollen till. Bevara ståplats. Låt passionen finnas kvar. Ta inte England som förebild!

Inget nytt under solen. Det här visste ni. Jag också. Det var bara så vansinnigt uppenbart idag. Frågan jag ställer mig nu är: Är det likadant i hela Premier League?

En annan notering jag gjorde var att där fanns jävligt många snygga Stoke-supportrar. Kanske dit man ska åka nästa gång och leta efter svaret på frågan i stycket ovan? Tror nog jag får med mig Mia. Det lät så tidigare…

Om hon kan lämna Dino. Eller kaninen, som hon själv uttryckte det…..

image