Skit i stan – Gullmarsplan!

Hemma nu. Från London. Vet ni, London är ett skitigt jävla ställe. Skränigt är det också. Efter ett par dagar i London insåg jag att jag dragit det längsta strået i det faktum att jag får bo i Stockholm. Inte så att det inte är kul i London. Bara att det är en mess, med så många människor som gräver sig in i ens liv och rörelse utan att be om lov. De stod på mina tår, andades i mitt öra, traskade vårdslöst över mina nerver. Hela tiden nära.

 

Jag har för mig att jag såg en text i tuben som berättade att tuben drar runt en billion passagerare om året.

 

Så, jag fattade ett beslut. Jag har vajat mellan att lämna Gullmars till förmån förorten. Resonerat att det nog är bättre för mitt rosa barn att växa upp med en innergård nånstans utmed gröna linjen. Med ungar i varje hörn och radhuskänsla och det där löddrande kittet.

 

Ändrat mig.

 

Mitt barn har det förbannat bra på Gullmars. Hon är trygg här. Här bor inte London. Inga människor manglar ner henne på torget. Inga människor puttar ut henne av trängsel i tunnelbanespåret. Inga ljud demoliserar hennes hjärna. Inget kaos finns här.

 

På Gullmars trängs bara det genuina. Som möter historik, dynamik, känsla och diverse samhällsproblematik som jag aldrig vill hindra från mitt barn att se. På Gullmars råder en snällhet och värme som jag saknade i London. En trasig man vinkar glatt till mitt barn när vi korsar torget. En macka i smörgåspapper i min ficka byter bo med den trasiga mannens ficka. En kram mellan ett fyraårigt barn och en 54-årig trasig man. Mannen lyfter alltid. Som om inget annat fanns, och livet för en sekund fick innehåll. Barnet ser glädjen i mannens ögon och lyfter med mannen.

 

Det är känsla vi är ute efter.

 

Vi blir här. Och det känns så förbannat jävla bra. Mitt barn – på Gullmarsplan.