att knarka

som jag längtat. efter två kvällars barnledigt. efter soffa. efter att slippa barnprogrammen. efter lugn. efter tänka.

och här ligger jag nu. utslagen i min fina vita soffa. tvingar mig själv till att fortsätta läsa den jävla otäcka boken. vad är det för fel på mig? jag vet att det sista jag ska göra är att läsa äckelböcker när jag är själv. och ändå gör jag det. som en invand adhd-fetisch plöjer jag sida efter sida. känner efter. som kli i ryggraden. räds. både hör och ser mörkret utanför fönstren. rycker till av diffusa ljud på balkongen. våndas över att om några timmar ska jag gå och lägga mig själv. vet att jag kommer att låsa sovrumsdörren och lägga nyckeln under ”jag-älskar-dig-mamma”-kudden, låta lampan brinna, kolla alla garderober 21 gånger, otacksamt vrida på ytterdörrlåset lika många.

jag är en dåre. en mörkrädd dåre som knarkar rysarböcker.

en kille. jag måste skaffa en kille. en stark och stor kille som kan gömma mig under sin jacka när det blåser hårt. hoho, var är du fina? en sån där kille som förstår mig bättre än vad jag förstår mig själv. en sån som fattar grejen. en sån som vet att friheten är det största i en relation. att utan friheten kan inget frodas och heller inget gro. en sån som vet att livet är för kort för att utesluta japanska rysarböcker eller japansk mangaporr. en sån som ser stegen och inte destinationen som det mest intressanta. eller ännu bättre, trappan. trappan ser han meningen i.

öppnar boken igen. horeri är vad det är. utelämnar mig själv.