.. gråa dagar skyndar aldrig på…

Jag har egentligen bara en kärlek. Hammarby. Men jag gillar ett par saker till. En person vars texter jag beundrar mycket är Lars Winnerbäck. Det är hans rubrik. Och den stämmer. Gråa dagar skyndar aldrig på. Det här har varit en grå dag. Men helt självvald och behövlig. Men grå.

Jag dippar alltid när fotbollssäsongen är slut. Ett vakuum dyker upp. En period av tristess och saknad.  ”Skaffa dig ett liv”, morrar morsan i andra änden av telefonlinjen. Tänk om det ändå vore så enkelt. Att man kunde byta.

Fast det vill jag ju inte. Jag trivs med mycket. Jag älskar mina vänner. Jag stormtrivs på mitt jobb. Jag fullkomligt tokälskar en jävla idrottsförening. Det är väl den där sista meningen som ställer till det ibland bara.

Vi har gjort vårt första nyförväv. Daniel Theorin hälsas välkommen till Hammarby. Jag har hälsat honom välkommen via sociala medier också. Och han svarade. Plus i kanten på det beteendet vill jag säga. Sådant uppskattar ju en supporterjunkie som jag.

Stor del av den här gråa lördagen har jag spenderat med att försöka fundera ut vad som egentligen behövs inför nästa år. Det är lite fånigt, för jag har försökt att läsa bok men blir hela tiden avbruten av mina egna tankar och funderingar. Och det kretsar oavbrutet kring Hammarby. Sjukt egentligen. Men också lite häftigt.

Jag tror att det är av yppersta vikt att vi rekryterar en bra och erfaren tränare. Det är ju ingen hemlighet att jag tror att det vi sett i år härstammar en hel del från året innan. Jag tror att året med B&B blev betydligt mer kostsamt än vad vi först kunnat tro. Men det är jag det.  Jag skulle kunna skriva mycket om mina synpunkter på ledarskap. För att fatta mig kort så tror jag mig kunna dra slutsatsen att det ledarskap som jag tror på kanske inte alltid är i dagsläget är förenligt med fotbollen som den ser ut i dag, beroende på att spelarna har helt andra förväntningar och förmågor. Jag har teorier om att det ledarskap som många knattetränare utsätter sina adepter för, något slags engelskt ”gruppen får sköta sig själv” är jävligt skadligt i det långa loppet. Att det är alldeles för många morsor men framförallt farsor som får fria händer i fotbollsklubbar runt om i landet, utan insyn från folk som faktiskt kan pedagogik, och som bara får köra på i mångt och mycket skadar mer än det gör nytta. Jag tror att utbildningen i våra fotbollsföreningar skulle kunna bli oceaner mycket bättre om där fanns tydliga visioner och planer för hur man ska arbeta med sina lag.

Jag är ju inne på det som Micke Andersson pratar om i sina krönikor också. Att det handlar om utbildning. Mot ett långsiktigt mål. Inte att jaga kortsiktiga resultat här och nu. Utbildning är en process. I det ligger förutom utbildning i rena fotbollskunskaper, även utbildning av spelarna som individer. Här har svensk fotboll ett monumentalt stort arbete framför sig.

Jag får vatten på min kvarn de gånger jag parkerar på valfri fotbollsplan och tittar på ungdoms- och knattefotboll. Fy fan vad mycket uselt ledarskap och vidriga föräldrar jag ser. Självklart ser man gott också. Bäst att tillägga det. Men dessvärre så har inte det överdrivet goda synts tillräckligt mycket för mig som jag har sett det obehagligt vidriga.

Tillbaka till Hammarby. Vi behöver en tränare som har erfarenhet. Men jag vill ändå inte ha någon gaphals vars största styrka är att ”peka med hela handen”: Just den typen av ledarskap anser jag vara förlegat.  Men frågan är om gruppen är mogen att hantera ett mer modernt ledarskap med större delaktighet. Det gick ju sådär under Tonys tid. Fast där kanske det fanns andra brister också, förstås.

Klokare någon? Nä inte jag heller. Som sagt, de gråa dagarna skyndar aldrig. Men de ger en tid för eftertanke och reflektion. Men jäklar vad jag längtar till träningsmatcherna i februari. Det värker redan i tarmen efter livefotboll.

Vi ses i bajenvimlet medan vi väntar!