Eftertankarnas kranka blekhet

Idag är det segt. Ärkesegt. Allt är dock självförvållat.

Igår kväll var jag på fest i mina barndoms krokar. En gammal vän från kolt-åldern hade bjudit hem en salig blandning av människor och det var en riktigt trevlig kväll.

Eftersom folk inte kände varandra infördes ett rotationssystem efter varje rätt. Man byttehelt enkelt plats  och därmed fick man prata med olika personer.

Det var lite spännande för inte en enda var fotbollsintresserad. Och det var en sådan där fest där det inte heller riktigt var läge att börja prata om sin passion. Jag skäms inte på något sätt för den jag är, men ibland blir fotbollspassion inte helt socialt korrekt. Har ni känt av samma fenomen?

Jag dömer verkligen ingen på festen, det var synnerligen trevliga, välutbildade och ytterst sympatiska människor. Men vi pratade inte fotboll. Vi pratade om jobb, familj och intressen. Men väldigt allmänt. Jag vet att jag sa något i stil med ”ja, jo.. jag tittar en del på fotboll när jag är ledig” och motparten nickade glatt men följdfrågan uteblev. Och det var liksom inte läge att berätta att en del handlar om många timmar varje vecka. Att det handlar om att se vuxna män träna, juniorer matchas, talanglag spela och sen då ett rätt aktivt engagemang på läktaren.

Idag har jag funderat lite på varför jag inte valde att ta upp det med tanke på hur stor del det är av mig. Jag kommer som sagt fram till att det inte handlar om att jag skäms. För det gör jag förstås inte. Inte ett dugg. Jag tror att det handlar om att jag kanske är en liten gnutta rädd för att inte bli förstådd. Kanske finns det en osäkerhet hos mig när jag är utanför min trygga hammarbybox som gör att jag inte vill outa vem jag är för att riskera att åka på någon social dom som ”freak”. Jag kanske är en fegis, helt enkelt.

Satt där på middagen igår och saknade mina kex. Hade behövt den där tryggheten.

Vetskapen om att det är träningsmatch nästa lördag känns dock riktigt bra. Då får jag träffa min sköna grönvita familj.

Förövrigt fick jag en hälsning i veckan som värmde mig och som jag kommer att bära med mig för livet. Bara en sån sak.

Det passar bra att tänka på den nu när jag andas lite bakfylleångest och soffhänger kvar i mitt barndomshem. Farsan är en klippa och skiftar till vinterdäck. Morsan lagar mat.

Och jag, jag längtar efter Bajen.