ett kaosklipp

Pratade med en vän i dag. han frågar hur jag mår. Tycker jag verkar blassé.
-Jag mår ingenting som du redan uppfattat, svarar jag.

Han skrattar.
-Vad menar du? Man kan väl inte må ingenting?
-Det kan man visst. Det är luft överallt. Händer ingenting. Allt bara rullar. Jag avskyr när saker bara rullar. Om det ska rulla ska det vara på en väg med stora jävliga stenar som blockerar. Såna som man måste ha en militärtrailer för att ta sig över. Såna som får en att känna att livet är på riktigt, och lämnar blodsmak på tungan. Det ska vara kaosrelationer, kaosprojekt och kaos allt. Det ska vara kärlek eller smärta. Asgarv eller storböl.

Han suckar.
-Du är så dramatisk jämt. Kan du inte bara njuta av att livet är skönt och bra och lugnt för en gångs skull?
-Nä, svarar jag irriterat. Lugnt och tråkigt. När allt bara är, så är det ointressant. När livet saknar nyanser boardar gråskalan. Då måste jag skapa kaos. Men för första gången i mitt liv kan jag inte hitta något kaos att skapa. Jag är kaoslös vilket i sig innebär att jag är i ingemansland.

Ytterligare en suck.
-Du vet att du alltid hamnar här i november va? Men Mia, om en månad är det över för då har du hunnit organisera 20 fikastunder på Gullmars Corner, målat om din lägenhet, lärt känna ytterligare 10 nya personer, grottat ner dig i hockeyn fast du egentligen inte har tid , gått på hälften av alla handbollsmatcher, planerat jul åt allt och alla, och lite annat.  Det är så du funkar. Du rör dig hela tiden, mer än normala människor gör. Glöm inte det. 

Jag skrattar.
-Du har fel. Det här är inte som vanligt. Jag är rädd att jag blivit vuxen. Tänk om jag blivit vuxen.  Det känns för jävligt. Jag tänker skapa kaos. Jag tänker klippa håret kort. Det är åtminstone en förändring.

Nu, fem timmar senare, kommer ett sms:
”Du har tid för klippning hos xxx kl 16.30 fredag 2 dec. Välkommen!”

WHAT ARE FRIENDS FOR. TACK SOM FAN!