Intryck

Idag har jag gjort något som var helt nytt för mig. Hängt i en hall kollandes idrott. Nytt tänker ni? Ja, det nya för mig var att inte en enda boll var inblandad. Jag drog till Sollentuna tidigt i morse för att titta på svenska cupen i gymnastik. Har en elev i min klass (han är 10 år) som tillhör sverigeeliten i artistisk gymnastik. Det är den gymnastiken vi ser på OS, den med räck, hopp och ringar ni vet.

Den här eleven tränar varje veckodag. Han drar direkt efter skolan till träningshallen och stannar sedan där i 3-4 timmar. Varje dag. På helgerna är det en ledig dag, den andra tränar de oftast ännu längre pass. ”Oj, vad hans föräldrar drillar honom” var nog min första reaktion. Jag har omvärderat den under den här perioden jag haft eleven. Visst, hans föräldrar stöttar och peppar. Men drillar, nej. De är engagerade och de vill att deras son ska utvecklas så långt som möjligt. Och inom gymnastiken är kraven dessa.

Ryska träningar, rysk struktur. Väl idag på tävling såg jag otroligt engagerade, peppade ledare som stöttade sina adepter. Min elev säger att hans tränare är grymt kunniga.. ”men rätt stränga förstås”. Det är nog många gånger inte ett ledarskap så som jag är van, eller så som jag egentligen gillar. Samtidigt är det ju så att vill man nå toppen inom gymnastiken är det timmar som krävs. Det finns tydligen inga genvägar. Så att ingen undrar; självklart fattar även jag att det finns baksidor och ”kostnader” med att träna så här mycket…..

Det är spännande det här ur fotbollsperspektiv. Klubbar, däribland min förening, får ju mycket skit för att att man elitsatsar. Jag vet inte riktigt vad jag tycker egentligen. Men en del av mig känner ändå att vi inte får vara rädda att ställa krav. Att träningsmängden förmodligen kan ökas i UTBILDNINGSSYFTE. Det är väl här det blir känsligt om man istället bara jagar resultaten. Man måste ju hela tiden tänka utbildning.

Det som var en smula spännande här på gymnastiken var att alla gjorde samma program. Man hade friheten att lägga till några övningar, men grunden var att alla skulle göra samma sak. För att utbildas i rätt saker. Och för att tränare inte ska ha möjlighet att köra skiten ur dem för tidigt, som mamman uttryckte det. Hon berättade vidare att hon ofta får försvara sig, för sitt val att låta pojkarna (hon har två söner som båda tillhör sverigeeliten inom gymnastiken) och som hon också uttryckte det: ”Hade de spelat piano och övat flera timmar dagligen där hemma, hade ingen ifrågasatt. Det blir liksom extra känsligt när det handlar om idrott”. Hon har en poäng där…

Nu däremot är det dags för mig att knyta ihop denna ostrukturerade intryckssäck. Dock utan slutsats. För någon sådan har jag inte. Däremot fascinerades jag av den pepp som gymnasterna gav varandra. Hur föräldrar och barn, oavsett vilken klubb man tillhörde, peppade varandra. Inte riktigt så jag upplever det på Sanktan-finalerna. Så att säga.

Ylletröja på, mössa på och avfärd mot Älvsjö IP. 2011 års sista fotbollsmatch utomhus står för dörren. Ska bli roligt att se Linkan och amerikanerna. Men allra bäst är att få träffa mina kex.

Ses i vimlet!