sången som inte fanns
snurrar förbi Sabis på vägen hem. springer, som vanligt. jag är sån. fötterna rusar. jag rusar inte.
intill rulltrappen står en man. en knagglig man. skör och vit. silvrigt vattenkammat hår och uppenbara svårigheter att gå. jag går fram och frågar om han behöver hjälp. det gör han. såklart han gör. han tittar på mig med stora glansiga ögon. isblå med flera olika nyanser av liv. lager av liv. mäktigt att se in i en gammal människas ögon. hela jag hajar till och blir lite mer levande, lite mer äkta.
jag hämtar hans rödgrå rullator som står vid papperskorgen. löser upp en broms och rullar saktarullatorn fram till mannen. vi fäster en sliten svart tygpåse med en liter mjölk i, och något mer, på krokarna på rullatorn. vi kämpar tillsammans med påsen. en hand är ljus med en stor bronsring. den andra är skrynklig och rosa utan andra ringar än livsringar. den äldre fortsätter att titta på mig. iakttar nyfiket.
-du är en medmänniska, säger han med mjuk stämma.
-ja, det är jag nog, svarar jag osäkert. jag tycker om människor.
vi pratar vidare. om medmänsklighet och mjölk. om pannkakor också. vi blir ett.
glömmer att jag ska handla, och följer sakta mannens steg hemåt. han bor lite längre bort än jag, och han heter Reidar. norskt namn men han har inte bott i Norge. jag berättar att jag bott i Norge, på en liten ö som ingen känner till. Reidar känner till ön. jag berättar att jag ibland tar hand om min granne, Sture, som är 92. Reidar stannar upp, tittar varsamt och lite lurigt på mig:
-jag är också 92 och det här mötet är det mest märkliga och unika som hänt mig på många år. som en dröm är det, säger Reidar.
-som en dröm kan det vara, svarar jag ärligt.
jag säger att han inte ser ut som 92. att han är lyckligt lottad som hör och ser. att vi kan stå här och småprata. vi som inte kan sluta prata. vi pratar magsår, ensamhet, stress, att jag och Cecilia ska komma förbi honom och fika. han sjunger en sång för mig. han är inte bra på att sjunga, så han viskar mest. det är torrt ute också, säger han. det påverkar rösten. jag kommer inte ihåg texten nu efteråt. inte han heller när han sjunger. det gör inget.
jag vinkar från trappavsatsen, på väg in i min port. ser mannen, vars ögon gnistrar som den mest levande själs ögon kan göra. så mycket liv. så mycket kärlek. finns inget större än kärleken och mötet.
jag är såld.
Blev så lycklig av att läsa denna text ❤
vad glad jag blir för det, anna.
Skit i stan. Gullmarsplan. Du, du fina Ängel, du ska bo kvar där på Gullmars. Du har en viktig uppgift där. Du har en plats. Du behövs. Berätta det för henne.
Du är helt otrolig. Vilket hjärta. Vilken text.
Medmänsklighet. Bajen. Gullmars. Mia.
pernilla. fan vad läskigt. ibland tror jag precis det du skrev. att jag är här för att jag bara passar in här. för att jag får så mycket i utbytet med människorna här. du är bäst. fattar inte hur du lyckas sätta fingret på spiken jämt. eller vad fan det heter. kram
Vackert.
tack, hans
Du verkar vara en bra tjej. Fortsätt så!
tack. jag ska försöka. och tack igen.
På väg till jobbet, på ett fullsatt stockholmståg, sitter jag o tokgrinar när jag läser din text. Inte av ledsamhet utan av glädje, värme o lycka (fan nu börjar jag igen). Äh vad gör det. Tack för att jag fick dela denna upplevelse. För det är det det är. En upplevelse. Inte en händelse. Kram
tack för du, jenny
Plötsligt blev den här morgonen lite ljusare,det finns allt massor med hopp med sådana personer som du♥♥
Laila – tack, vad fint av dig!
Underbart!!
Men så sällsynt.
anders – sällsynt kanske det är. tack för din kommentar!
Nästan 40 år till man är där om man kommer dit, hoppas det finns såna som du då med.
Väldigt fin liten berättelse. Jag blev starkt berörd.
Härligt, underbart, mera….