Mörka gärna sanningen – eller inte
Soffläge. Sjukläge.
Ser ett inslag på morgon-TV. Det ojas om årets adventskalender. Man refererar till DN:s överpretentiösa kulturdel som har recenserat 3 kalenderavsnitt av 24. Johan Croneman oroar sig för ämnet tjyvar och diverse samhällsproblematik, som är en del av kalendertemat. Han spånar vidare på huruvida årets program proklamerar den ”samtida girigheten, ett allas krig mot alla”. Enligt Johan föreligger en risk att ”upphovsmakarna springer in i ett minfält”.
Fy fan vad trött jag blir. Lite äcklad blir jag också. Av två anledningar.
Vem är jag att dölja sanningar för mitt barn?
Vems är ansvaret att uppfostra mitt barn – SVT, eller jag som förälder?
Jag sitter inte på några universala uppfostringsmetoder. Inte heller är jag säker på att jag alltid gör rätt. Men, ett förhållningssätt jag har valt gentemot mitt barn är att vara ärlig mot henne. Att aldrig dölja det verkliga. För, det ÄR inte kul att ta en spruta, men det måste göras. Alla HAR inte rostrött tegeltak över huvudet, därav rusar hennes korta ben varje dag över Gullmars torg för att krama om vår vän som sover i pisstunneln men vars liv mestadels utspelas på ett torg. Livet ÄR inte roligt varje dag – det är därför ok att stundtals vara arg och ledsen. Hemma hos oss är det till och med ok att slå i dörrar. Så länge vi inte mörkar svårigheter, och så länge vi pratar om hur vi känner, och varför. Och, det viktigaste av allt: vi strävar alltid efter en lösning.
Så, gällande tjyveri och samhällsproblematik.
Ja, fenomenen existerar såväl på TV som i verkliga livet. Jag ser lika liten anledning att mörka dessa fenomen, som det finns stor anledning att upplysa om dem. Vi är, där vi lever. Vi är, där vi verkar. Den verkligheten bör jag lära mitt barn att förhålla sig till.Jag är just nu i valet och kvalet vad gäller en flytt. Jag och Shreken älskar Gullmars. Många andra gör det inte, och använder konsekvent och ganska onyanserat en mängd argument för att övertala mig om att det inte är bra för mitt barn att växa upp här. ”Det är farligt”. ”Beroendehistorier skjuter heroin bakom elskåpet vid t-banan”. ”Byggarbetare dricker bira intill dagis”. ”Uteliggarna hänger på torget”. Och visst, trasigheten här är slående på många vis.
Jag brinner för trasigheten. Känner att jag fyller en funktion i den. Jag kan bidra, på ett sätt jag inte skulle kunna bidra på ett annat ställe där området är folktomt och misären frodas bakom lyckta dörrar. Där det mörkas och förskönas. Jag vet att mitt barn känner samma sak som mig. Jag ser det i hennes ögon. Ser glädjen glimma till i hennes ögon när hon glatt hälsar på de tre gubbarna som har sitt säte på ett stenblock utanför vårt vardagsrumsfönster med biran som främsta gemensamma faktor, och som skrockande konstaterar att hon växt på sistone. Eller när hon får vakta en AA-kvinnas hund medan kvinnan springer in i kiosken för att handla tobak. Eller när hon får stå på en pall i köket och bre mackor åt vår vän som bor i tunneln.
Jag vet att mitt barn känner delaktighet. Jag vet att mitt barn vet att hon gör något fint i en värld som är skev och ofta orättvis.
När jag får som mest beslutsångest angående lägenhetsskifte och områdesval ringer jag Pernilla. Pernilla är ruskigt smart. Objektiv som få. Hon formulerar i ord det jag endast har i huvudet. Tack, Pernilla. Du är en stor pådrivande faktor till att jag i dag går in i en budgivning på en större lägenhet mitt på Gullmarsplan.
Åter, vem är jag att bestämma över vilken del av verkligheten mitt barn får ta del av? Vem är jag att mörka sanningar som hon senare i livet kommer att få pissade i ansiktet? Jag köper det inte. Jag köper att värna om mitt barn. Att ge henne en någorlunda tydlig och genomtänkt värderingsbas att stå på. En bas att luta sig tillbaka på när livet jävlas. En bas som bygger mer på humaniora och verklighetsförankring, än intorkade fördomar och rädsla för det svenskt fula och okända. I mitt värderingsfundament ingår också ordet MOD.
Att ha mod handlar för mig om ett bredspektrapersperpektiv som löper utmed alla fronter. Det rör bland annat att våga närma sig det okända, att våga bry sig om, vårda, ta ställning, fatta egna beslut, säga ifrån, ta emot beröm, tänka själv och gärna utanför ramarna, diskutera, visa känslor, spela clown, lyssna, lära, leva.
Nu var väl inte Cronemans avsikt att glida in på barnuppfostran. Jag drar alltid höga växlar. Men ändå, där är en klar fortsättningshint till oss som föräldrar. Vilken värld vill jag att mitt barn bor i?
Den andra punkten, SVT eller jag som förälder. Den talar för sig själv.
Hej Mia!
Min Kerstin säger att Gullmarsplan är stadens centrum och allt utgår därifrån. Så är hon också uppvuxen i Kärrtorp.
Vi bor numera i Gröndal med tvärbanan går ju förbi Gullmars.
haha underbart! krama din Kerstin.
Klockren text Mia, mycket bra skrivet. Jag brinner också för de utsatta i samhället, vare sig det rör sig om etnicitet, sexualitet, hemlöshet, missbruk osv. Påtalar ofta för mina små tjejer vikten av att känna empati och sympati för att inte alla har det så bra som vi har. Det verkar funka bra och det är med glädje jag får med dom på liknande ”uppdrag” för att hjälpa, som du får med Shreken!
Buda på nu och lycka till!! KRAM
carro – tack, och heja våra tjejer. det är de som ska ta över världen så småningom!
Återigen otroligt vackert skrivet!
tack, axel!
Så jävla sant. Växte under största delen upp med en morsa som inte alltid fått det att gå runt vilket hon alltid var ärlig med.
Idag är jag jävligt glad över den ärligheten. Jag tror kan relatera mycket till folk som har det knapert (även om det kanske inte går direkt att jämföra) och aldrig tar andras (eller mina egna) ekonomiska förutsättningar för givet. Många av mina vänner har inte alls den ”insikten”.
Fantastisk blogg f ö.
tack för den fina kommentaren och att du delar med dig.
ja, det är precis så jag menar. varför mörka om det som faktiskt kan skapa förvirring och oklarhet resten av livet? vad jag ger, som förälder, till mitt barn, sätter såklart spår för all hennes framtid. är jag fullt övertygad om.
tack igen.
Härligt att läsa. SOm alltid. Jag tackar för de fina orden. Fast, det är lätt att tycka när man är med dig. För du vill ju att man ska tycka och tänka högt. Det är en sak jag uppskattar så mycket med dig. Och att det inte alltid behöver bli konsensus. Man behöver inte tycka lika, det är viktigare att man tycker. Likströmhet och ”jag tycker som du – vad tycker du?” är farligt, tänker jag.
Vi behöver fler som du Mia. Fler som vågar visa omtanke, som tror på idén om den goda människan och som inte blundar.
Du är fantastisk.
svårt att svara på din kommentar, pernilla. jag hoppas att du förstår hur mycket du betyder för mig. kram
Fantastisk text, gör mig varm i hela kroppen.
malin – vad glad jag blir. din kommentar gör mig varm!
🙂 🙂 🙂 OTROLIGT medryckande text!!!
Jag brukar tänka att livet är på riktigt!!!
Och barn är nog de mest underskattade människorna i det här samhället.
precis så är det ju. på riktigt. vi glömmer det ibland. jag gör det i alla fall. men det blir mindre ofta ju äldre jag blir.
… Säger hon samtidigt som hennes dotter är dressad topp till tå i rosa… Välja själv var det…
”Spännande” val av kommentar. Undrar hur du tänker. Du ser en bild på en fyraåring i Rosa och tänker… Ja, vad tänker du? Hur går dina tankar?
det kan väl inte vara så att du menar att Mia misslyckas för att C går i rosa? Är man en dålig förälder för att ens tjej gillar en färg och för att den är laddad ur ett genusperspektiv.
Hade Mias text blivit mer trovärdig om flickan varit klädd i blått? Ärligt, vad menar du?
tycker det är lite roande. att du drar slutsatsen att det är jag som väljer kläderna till ett mitt barn. jag bryr mig inte ett dugg om vad för kläder hon bär. jag tar det som finns, oavsett färg eller form. hon traskade runt i sin kusins kallingar halva sommaren.
men nu vill hon välja själv. och visst får hon göra det. och då blir det rosa. eller lila. men det är uteslutande de två färger som hon vill ha.
din kommentar känns ogrundad. men bra att det inte bara är ros i den här bloggen.
för övrigt tror jag faktiskt att det finns en bild sen i fredags där hon har en bamsetröja köpt på killavdelningen på lindex på sig 😉
Hej Kexen! Grymt bra blogg. Ni skriver exakt om saker som jag är intresserade utav. Bajen, livet, samhället, de som har det tufft, de små (kidsen) och andra betraktelser ni gör i vardagen. Dessutom är ni bra på att skriva:-)
En fråga för en som precis har börjat följa er blogg. Shrek? Vad menar ni med det?
Och en kommentar. Skit i att kommentera tröttpellejönsar som signaturen Stockholm här ovan. Förmodligen en man! Avundsjuk på att ni skriver bra, får lite uppmärksamhet och är tjejer. Trist men förmodligen sant.
Forza
mvh
Cardan
Cardan – tack! vet att alla tre kex blir fantastiskt glada över din feedback. glada att ni är ett gäng som gillar att läsa det vi skriver och förmedlar.
Shreken är mitt fyraåriga barn. hon har kallats det sen hon föddes. inte det vackraste smeknamnet, men ändå. hon var jätteknubbig när hon var liten, och så skimrade hon nästan lite i grönt. så, det blev Shreken/Shrek :))
ha det gott!
Tusen tack för dina peppande och fina ord Cardan.
får man fråga vilken värld dina vänner lever i? är väl inget speciellt med gullmarsplan?
undrar vad dom skulle tycka om att låta barnen växa upp i skärholmen eller rågsved? fast det är klart,i såna människors värld existerar såna områden inte i sinnevärlden!
danne – det får du absolut fråga 🙂 mina vänner kommer från olika delar av sverige och olika delar av stockholm. några av dem kommer från ganska små orter runtom i sverige.
håller helt med dig om att det finns områden i sthlm som är tunga ur flera aspekter. men har man inte den vidden i perspektivet är det nog lätt att tycka att gullmars utmärker sig negativt. och det är svårt att ändra folks uppfattningar. ibland skulle jag vilja släpa ut dem till, inte vet jag, Ronna kanske. bara för att visa att allt är relativt.
du har en verklig poäng i din sista kommentar: ”sinnevärlden”. många lever i en sinnevärld som bygger på teoretiska uppfattningar och diverse fördomar. den sinnevärlden är jäkligt svårt att bryta sig in i.
ta med dom ut till alby där jag växte upp. herrejesus,där snackar vi misär 😉
burkhor,halalslaktat lamm på ica och i princip öppen försäljning av både ditt och datt. krydda med lite finska fyllskallar som inte hade resurser att haka på the white flight så är helhetsupplevelsen total.
åk dagtid 🙂
haha, jag tror fan att jag ska ta med de gullmarsskeptiska till alby. bra!
hur som helst tycker jag du ska skita i vad diverse okunniga människor tycker och tänker. personligen tror jag inte för fem öre på nymodigheten att vaddera barnens tillvaro upp över öronen.
kommer vara många som växer upp nu som kommer få seriösa problem när livets oundvikliga vedermödor uppenbarar sig efterhand.
finns en svensk psykdoktor (david eberhard) som skrivit en utmärkt bok i ämnet. ger skrämmande exempel på hur det numera dyker upp folk på psykakuten med självmordtankar efter rena bagateller.
du verkar vara en jättebra mamma och din dotter en kanontjej som säkert kommer leva ett bra liv!
danne – tack som fan.
jag håller helt med dig. och det är en av mina största farhågor. att jag inte ska kunna ge mitt barn nog med verklighet. att hon står där som tonåring och får den ofta bittra världen rasandes över sig. men jag jobbar på det.
tror jag hittade boken, beställde den i alla fall
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172320826
japp,det är rätt bok. hoppas du gillar den!
danne – boken kom i går!