Play

”Hallå!! Du har glömt vår blogg!!”

Orden är Mias och de dundrar in mitt på dagen på facebook.
Absolut inte. Jag kan aldrig glömma den här bloggen. Däremot har jag drabbats av en klump i magen. En klump som rullat runt där hela dagen.

Ni förstår, jag var på bio i går. Tillsammans med tre kollegor såg jag filmen Play på Victoria på vackra Södermalm. Och jag blev så starkt berörd. I söndags var det Melissa Horn. Det här var lika starkt. Fast precis tvärt om.

Filmen utspelar sig i Göteborg och ska basera sig på verkliga händelser. Ruben Östlund som är filmens regissör har gjort ett fantastiskt hantverk. Imponeras storligen av flera av de unga skådespelarna.

Filmen bör ses. Av alla vuxna människor. Mitt bestående intryck efter denna film är ännu en gång att sveket från vuxenvärlden är monumental. Att vuxna människor blundar, inte ställer frågor och framförallt är osynliga.
Jag tror att det här är något vi måste prata om och fundera mer kring. Att Sverige i dag är ett samhälle där man inte alls värnar om varandra på samma sätt längre står väl klart för alla. Dagar där en kvinna svälter ihjäl på ett ålderdomshem, en man förvägras permobil med hänvisning att hans båda amputerande ben inte riktigt säkert en bestående skada och otaliga rapporter från vänner och bekanta om ”sköt dig själv – skit i andra”-fenomen. Fenomen som står mig upp i halsen. Jag kräks. Jag vill inte ha en sådan värld.

Dagligen sliter jag för att förändra världen. Jag ger hela min själ åt att bygga framtiden. Att skapa en miljö där barn blir sedda och bekräftade för att som vuxna kunna blomma ut till fria, tänkande och omtänksamma individer. Jag vet att jag aldrig skulle blunda om ett gäng 12-åriga grabbar bildade ring kring en yngre kille som stod på marken och gjorde armhävningar räknandes uppåt hundra. Att som vuxen bara gå förbi är för mig en dödssynd. Det är fullkomligt uppenbart att vi vuxna måste vakna. Vi måste ta vårt ansvar och bry oss om nästa generation. Stanna upp, se och agera. Med agera menar jag inte att alltid sätta ner foten och skälla ut. I den här filmen blir det så oerhört tydligt att vi även måste ställa frågor. Vi måste bjuda in. Vi måste våga vara varma och erbjuda en hand när barn behöver oss.

VI MÅSTE VÅGA SE. 

Sluta vara så jävla fega. Vi måste möta våra egna fördomar. Vi behöver prata om vad vi känner, tycker och tänker.

Ni vet, tunnelbanan och ungdomar som beter sig som svin. Vagnen full av folk. Ingen säger något. Det är fler än en gång jag ställt mig upp och agerat Häxan Surtant. Jag vet att det kan vara riskfullt. Självklart värderar jag situationen innan. (Oftast, ibland handlar även jag på impuls.. det är dumt) Men vet ni. Oftast är det helt jävla ofarligt.

Hela dagen idag har jag gått omkring och tänkt på filmen. Den satte oerhörda spår i mig. Illamående. Förtvivlan. Vanmakt.  Men jag kommer aldrig att ge mig. Jag vet att det här är mitt livsmål. Att vara en vuxen som bryr sig. Det är jobbigt ibland. Både för mig och för ungdomar. Man vill ju vara i fred. Men fan heller.

Det var en viktig film. En film ni bör se men se för guds skull till att avsätta tid efteråt åt att prata om det ni sett. För det kommer ni att behöva.  Jag hade aldrig kunnat sova om jag inte fått den där timmen på Malmen över ett glas vin.

Ventilation.

Se filmen. Gör det bara.