Intervju med 2 och ett halvt bångstyriga Årstakex av flibben

Intervju av flibben

Vart är vi, och vad gör vi här?
Mia: Nu är vi på kexligans stamishak.
Anna: Vi är på vårat stamfik på gullmars och smider guerillaplaner, vi har typ veckoterapi nu. Det brukar bli så på söndagar, vi bearbetar alla veckans trauman.
Cecilia: På videon! Tittar på film!

Är ni här för att smida planer?
Mia: Vi smider alltid planer! Vi har alltid hemligheter.

Det låter som att ni är jävligt hemliga!
Mia och Anna omvartannat: Ja, det är ju bra (till varandra) det stämmer ju, vi har ju massor av hemligheter. Den där filmen, luckan, den där bloggen, det var ju ingen som visste det!
Anna: Men du kan ju inte berätta det där Mia! Vi har ju egentligen aldrig berättat om hur vi startade kexen.

Så, hur startades kexligan?
Båda: Det var på Jabbes födelsedag, han sa att det var väldigt viktigt att det inte var en falang utan en liga. Och att vi behövde en man

Vad tror ni att han menade med att ni behöver en man?
Båda: Näe, alltså, han sa att vi behövde ett namn, vi hörde fel.
Mia: Jag tror absolut att han inte tycker att vi behöver en man.
Anna: Han peppade oss stenhårt till att starta det här.
Båda i kör: Nu ska vi fira vår födelsedag tillsammans med honom!

Intervjun är grymt svår att hålla i schakt, Mia och Anna spårar snabbt ut i skrattkavalkader när de minns tillbaka om roliga tider på Årsta IP. Hur snabbt jag än skriver på ett tangentbord så är det omöjligt att hinna med i svängarna. Jag drar snabbt slutsatsen att det här är några galna kvinnor som mår bra av att vara tillsammans, dela sin galenskap, lycka, sorg och vardagshändelser.

Mia till Anna, när var första gången som du kände att vi hörde ihop lite?
Anna: Det gick ändå ganska snabbt alltså, från att vi var på bänken på Årsta… det var när vi förkröka hos Jabbe.

Mia: Fan jag är helt svettig, har jag kommit i klimakteriet?
Anna: nej, det är varmt här.
Mia: Jag och Pernilla var snorfulla, eller nej, fan var vi det?

Vad hände efter det?
Båda: Då var det träning på Årsta dagen efter, då vi låg på bänkarna och dog av skratt.

Mia: Vi har aldrig varit ute på krogen.
Anna: Nääeee, det var när vi var på imperiet, du mötte upp mig och Pernilla.
Mia: Och sen malmen, vi hade bästa bordet så vi kunde spana!

Mia: Det är definitivt inte kroglivet som förenar oss, jag tänker att i vår ålder är det ofta det som binder samman en. Men för oss är det Årsta.

Anna: I slutet av året, när det gick så jävla värdelöst och man inte ens ville se på träningarna så gick man dit för att man ville träffa er. På terapibänken.
Mia: (skratt) ja!

Anna: Minns du när vi skulle hålla Dahls mobil! Materialarn kom fram med den och sa att vi var tvungna att svara om det stod älsklingen, för då var det en bebis på gång.
Mia: Och vi bara satt med den som den var en bebis.
Anna: Ja men det var ju en bebis i telefonen!
Mia: Vi hade typ huvudvärk av att sitta och stirra på den, vi såg fan ingenting av träningen!
Anna: men du var så bra på att hålla den.
Mia: Hur kan man vara bra på….

Här bryter båda ut i gapskratt , något som är väldigt återkommande genom hela samtalet. Jag tappar snabbt och ofta tråden eftersom att samtalet kastas fram och tillbaka mellan olika ämnen.

Mia: Egentligen så tycker jag det är konstigt att vi har öppna träningar.
Anna: Nääeee… eller alltså, om vi lirar i Allsvenskan så är det inte konstigt, typ om vi ska lira Derby. Men annars så säger ju spelarna att de presterar bättre när det är många och kollar på träningarna.
Mia: Som jag ser det så är det en utopi med öppna träningar. Det finns ju en länk mellan supporterskap och öppna träningar. Men när vi spelade så jävla dåligt som vi gjorde förra säsongen, det är då man måste gå in och stänga träningar. Typ ”Nu är det FUCKING JÄVLA SERIOUS!”. Jag menar, vad gjorde det för skillnad när det kom folk på två träningar och stod och gapade?
Anna: …. Det är svårt att säga, jag tror det gjorde skillnad
Mia med glimten i ögat: Om jag bestämde så skulle jag stängt alla träningar (säger hon och slår ut med armarna)
Mia: har andra lag öppna träningar?
Anna: ja.

Vad är er största bedrift som kexliga än så länge?
Mia: Det är en skitbra fråga!
Anna: Vi vågar inte stå för det där, det är guerillaverksamhet, hemligetsstämplade grejer.

Har ni åstadkommit något?
Anna: Vi hoppas att vi har åstadkommit något. Jag tänker på att vi är tre helt olika tjejer som tar plats.
Mia: Jag är övertygad om att vi har åstadkommit något. Dels är fenomenet att vara aktiv tjej kontra aktiv snubbe i en supporterkultur är… Bara den grejen att vi gått ihop tre stycken, för tio år sen skulle det inte funnits på kartan. Det finns en coolhet över den trion. Just för att vi är så självständiga och har så olika funktioner inom Bajen. Om man skulle varit yngre skulle det ha varit mer en konkurrenssituation för att vi är tjejer.
Anna: Ja kanske.

Mia: Vad tänker du på?
Anna: … Ja… Jag tycker att mycket av det vi har åstadkommit av att bilda ligan sammanfattade du med ditt inlägg ”Att hitta hem”. Det träffad rakt in i hjärtat och det känner man igen sig i. Vi konstruerar inte inläggen, vi försöker inte högprestera på bloggen. Vi bara gör.
Mia: Det har du jävligt rätt i.
Anna: För när jag försöker skriva för hemsidan så är det alltid press, det här gör jag för att det är kul.
Mia: Ja, det finns alltid ett högt prestationskrav när man gör andra saker, som när jag håller på inom hockeyn och…

Anna: Vi försöker inte bevisa något, vi försöker bara visa något.
Anna: Sen kan vi säga att när vi startade så gjorde vi det bara på skoj.
Mia: Ja! Från början ville jag inte ens vara med.
Anna: Från början så hade vi inte tänkt något. Det formades med tiden bara.

Det är inte bara Bajen på bloggen, utan mycket personliga reflektioner också.
Mia: Ja, jag blir ju orolig för att folk ska tröttna för att det är 80% annat och bara 20% Bajen när jag skriver.

Om vi sammanfattar läget framöver, vad händer närmsta tiden för er?
Mia: Jag sitter i evenemangsgruppsmöte inför Bajenkvällen med hockeyn
Anna: I veckan så ska jag ha avslutningsmöte med Hammarbyfotboll.se sen ska jag dra igång nästa säsong och jobba vidare med Bajen Fans styrelse.

Tyvärr så var Pernilla sjuk och kunde inte närvara.