Ibland stannar allt bara upp

Igår var en sådan dag. När min värld skakades om på ett sätt som jag aldrig trodde jag skulle behöva uppleva. Mitt i min vanliga vardag, julstress på jobbet, trötthet i kroppen och väldigt mycket av just vardag så ringer telefonen.

En vän och fd kollega ringer och jag hör direkt att det har hänt något.

Hon lämnar beskedet att en av mina gamla elever på onsdagskvällen valt att avsluta sitt liv. Blott 17 år gammal. En elev jag hade äran att ha under tre härliga år när hon gick på mellanstadiet.

Där och då stannade tiden. Det var så fruktansvärt sorgligt. Jag blev – och är  fortfarande – extremt ledsen. Naturligtvis går mina tankar till hennes familj och närmaste vänner.

Och frågorna. Alla dessa frågor.

Igår kväll skänkte jag en tacksamhetens tanke till sociala medier. Jag kunde, villket var oerhört hjälpsamt för mig, spendera delar av kvällen pratandes med gamla elever. Elever som gick i hennes klass då och som fortfarande var henne nära. Elever med precis lika många frågor som jag och förskräckligt få svar. Ångesten, skulden och sorgen. Denna fruktansvärda sorg.

Flera av mina nuvarande elever såg mig gråta igår här på skolan. Idag var en av dem väldigt modig och frågade mig om jag fortfarande var ledsen. Jag valde då att berätta för klassen vad som hänt. Flera av eleverna hade hört talas om det. Bromma är en liten värld, när allt kommer omkring. Alla känner alla. Vi fick en väldigt fin diskusison om livet och om vikten att våga ta hjälp av vuxna. Att ställa frågor till varandra hur man mår och faktiskt göra allt för att vara en schysst vän. Jag drog iväg ett mail till mina föräldrar där jag berättade vad jag berättat. Jag har full respekt för om någon tycker att jag kliver över gränsen när jag informerar tioåringar. Själv tror jag inte på att dölja. Jag tror inte att jag blir trovärdig som vuxen om jag ska gå här och spela glad. När jag inte är det.

Jag tror att barn ser igenom sånt. Och det skapar bara oro. Jag tror på det ärliga även när det är svårt.
Är väldigt glad över fina svar från flera föräldrar. Med vändande post kom det styrkekramar och peppande ord om att jag gjort helt rätt som informerat. Skönt.

Världen snurrar tydligen vidare. Vardagen är tillbaka. Men med en helt annan färg. Ikväll ska vi ha personalfest. Jag är festarrangör. Det känns bisarrt. Men jag antar att inget blir bättre för att jag inte lever livet vidare.

Fina, underbara Alexandra.