agera

tidigare i dag, inne i mataffären.

en kraftigt drogpåverkad man fått ett epileptiskt anfall. hela situationen är utom kontroll. det känns i luften. folk går förbi. jag hamnar på golvet bredvid mannen och hans två också uppenbart påverkade vänner. jag frågar om de ringt ambulansen. nej, det har de inte. de har inga pengar på sina mobiler. jag ringer ambulansen och väntar in dem. Shreken (mitt barn) sätter sig bredvid mig på det kalla stengolvet. mitt i entrén till affären sitter vi. fem personer, från olika världar på alla sätt och vis. och ser ett lidande och en möjlig död.

– mamma. vad händer med han?
– han har druckit för mycket sprit och så har han en sjukdom.
– vad är sprit, mamma?
– det är sånt man blir snurrig i skallen av. som om man dricker för många öl. och det är absolut inte bra att dricka sånt när man har en sjukdom.

mannen slutar krampa, rör sig inte. jag känner en kyla sprida sig i kroppen, otäcka ilningar längs ryggraden. jag ringer ambulansen igen – nu får jag prata med en sjukvårdare tills ambulansen har anlänt. och den är på väg.

– mamma, vad rinner ur hans mun?
– saliv och fradga. det är viktigt att han ligger på sidan så han inte kvävs om han skulle kräkas eller så.

jag klappar på mannen. shreken sitter i mitt knä. ambulansen kommer och två yngre män hoppar ur bilen.

– tack för hjälpen.
– tack själv.

jag hjälper mitt barn upp från golvet. hand i hand traskar vi hemåt, båda frånvarande. snart kommer de, frågorna. många frågor från liten mun.

– var bor han? hade han somnat där?  får han sova på sjukhuset? vad gjorde de med sängen som de rullade in i affären? varför ringde du ambulansen? varför pratade inte han på golvet? varför skakade hans ben? var han blind? får man dricka hur mycket vatten man vill? saft?

jag lägger ut händelsen som en status på facebook, och det blir en skön diskussion med många tankar. min fråga är som vanligt: vad är det som gör att vi inte vågar hjälpa våra medmänniskor? vad fan är vi rädda för?

någon skriver som vanligt att jag är en superhjälte. och jag blir ledsen. för det är ju inte det det handlar om. att bry sig är inget annat än en mänsklig nödvändighet för att hela vår skadade civilisation ska överleva. men fler och fler slutar bry sig, slutar engagera sig. därav försöker jag mer. och jag pratar om det lilla jag gör, det lilla jag kan påverka. försöker väcka tankar om faktiska möjligheter till ageranden.

många reagerar på att det alltid händer saker kring mig. och jag drar det igen: det är inte så att det händer saker kring just mig, att jag skulle vara något slags magnet för olyckor och trasiga människor. däremot viker jag aldrig undan. jag utnyttjar de tillfällen där jag känner att jag kan göra skillnad. jag är ingen jävla superhjälte. jag bryr mig bara.

jag har ett av de mest ytliga yrken man kan ha på många vis. jag får inte många tillfällen i mitt jobb att hjälpa andra. jag bidrar nästan inte alls till ett bättre samhälle eller ett finare klimat på jorden. så, jag känner skyldighet att, när jag kan, agera.

mod och medmänsklighet.