Jag är kär

Har just läst ut David Eberhards bok ”Ingen tar skit”. Och som jag föll. Som jag föll. Jag är kär, för andra gången i mitt liv. Skam den som ger sig.

Har mailat han såklart. Ett tack, har jag mailat.

Ytterst sällan blir jag euforiskt berörd och tacksam av böckers innehåll, särskilt inte böcker med psykologiteman. Jag är krass, svårflörtad och skeptisk. Det hör såklart till den vansinnigt negativa och tveksamma inställning jag har till dagens psykoterapeutiska förhållningssätt och dess syn på tillhörande behandlingsmetoder. Som dessvärre avspeglas på andra viktiga skikt av vår samhälleliga sfär. Ni vet det här att kasta skit. Att skylla alla bekymmer på sin barndom, på andra, på sin mamma eller pappa eller någon annan stackars sate som egentligen bara gjorde sitt bästa utifrån de förutsättningar som fanns. Hela den galna psykoanalysteorin som Freud och hans efterföljare så skoningslöst lyckades indoktrinera oss med och som obegripligt nog fortfarande äger utrymme och luftrum. Den obstinat korkade uppfattningen om det stora omedvetna farvattnet som aldrig går att segla över utan analyser till förbannelse. För att självklart mynna ut i skylla-ifrån-sig-statements.

Men det är det mycket går ut på idag. Att skylla ifrån sig. Att utmåla sig till offer. Jag har skrivit om det förut.

Däremot har jag inte funnit en författare som sätter ord på många av de tankar jag själv har kring just det här. Förrän nu. Tack till dig som i den här bloggen tipsade mig om David.

Magiskt. Kärlek.

Nu ska jag leta en kvällskurs och återuppta de psykologistudier jag en gång lade på hyllan för att satsa på något mer ”stadigt”, som någon uttryckte det vid den tidpunkten.