Ett tack…

Igår var det julafton. Denna helg där förväntningarna är skyhöga på sin familj. Det ska umgås och ätas. Träffas och mysas.
Min familj är fantastisk. Jag älskar dem allihop men julen är liksom inte vår grej. I år nådde den någon slags bisarr kulmen och till slut ställdes den in helt och hållet.

Det var onekligen känslomässigt märkligt för mig. Det är väl i viss mån det även så här ett dygn senare, men jag är fast förvissad om att vi kommer att ordna upp det. Men julen är och kommer efter detta år att förbli min absolut minst älskade högtid. Avgå, liksom.

Hur som helst, jag är så ofantligt tacksam över att jag delar av julafton fick träffa min andra familj. Den stora, grönvita familjen som ligger mig så varmt om hjärtat. Det är något visst med den där samlingen vid Nacka-statyn. I år lyste vintern med sin frånvaro på Södermalm men värmen och kärleken hos alla som anslöt går inte att ta miste på. Det behövs ingen jävla snö för att stämningen ska infinna sig. Det är glädjande att se alla generationer mötas över en mugg glögg och en pepparkaka, julkramar delas ut och skålar för vår gemensamma kärlek utbringas.

Nästan 7000 kronor samlades in till Hammarby Dambandy. Nästan 60 liter glögg dracks upp. Åtskilliga pepparkakor och en hel del nötter och russin. Jag måste säga att jag uppskattar att Bajen Fans satsar pengar på denna samling och bara den här grejen i sig är värd ett medlemsskap i BF. Det finns åtskilliga anledningar till förstås. I år hade jag förmånen att få hjälpa till och slås som vanligt av tanken att många kanske lite för ofta tar saker för givet. Jag har nog gjort det tidigare, inte reflekterat över det arbete som krävs för att glöggen ska finnas där. Jag är sjukt tacksam att så många har gjort arbetet alla 24 åren före det att jag la ner ett par timmar.

Peter tog ett kort på mig i går som jag blev vansinnigt förtjust i. Det symboliserar inte alls den sinnesstämningen som julafton lämnade mig i men just där och då. Just där och då vid Nackas Hörna, då var jag precis så här glad. Och därför väljer jag att illustrera denna lilla blogg med just det kortet. För att jag själv ska kika på det när ångesten över en totalt misslyckad familjejul väller över mig.

Jag vill också passa på att tacka alla de fantastiska vänner som bjöd in mig till sina julfiranden, som peppade i samtal och som kramades. Jag är er oändligt tacksam. Tack för att ni finns, underbara vänner! Utan er – inget liv.