Allt går

Soffläge. Mitt kloka barn ligger på den orientaliska mattan och rollspelar med Duplogubbar. Frid.

I går var det nyårsafton. Vi huserade på ungefär samma platser då. Soffa och golv. Lyssnade på musik från hjärtat, tuggade chips, njöt av livet och av att vara tillsammans. Klockan nio sov vi. Fem i tolv väckte jag henne för att tillsammans följa med raketerna som sagolikt glänste upp den mörka himlen över oss. Där stod vi. En minimänniska på fönsterbrädet. Den större som sig bör, på golvet.

Vet inte vad det är, men något väcker minnen just nyårsaftnar.

Jag var 13 och satt i en kall tunnel och tjyvrökte med andra bortkollrade ynglingar. Vi pratade idiotiska, inkonsekventa vuxna och ett plugg med tillhörande lärare som aldrig visade sig från den goda sidan. Vi var ändå nöjda med att ha varandra. Jag var 14. Snodde en Opel och körde vingligt men fort till en hårdrockskonsert i Rockborgen i Fagersta. Förkrökade i en trappuppgång med blodröda läppar, svart kajal smetad runt ögonen och en Prince Extra Long mellan tunna bleka fingrar. Jag var 15 och hängde med raggare ute på landet. Hembränt med Cola och fyrhjulsrace ute i kolsvarta skogen. 16, och på en sliten ravefest någonstans i ett industriområde av betong och stål och natten var ung ända fram till morgonkvisten. Så höll det på. Jag var ett liv utan begränsning, bortom allt hopp många gånger. Enligt de flesta.

Drygt 20 år gammal hade jag ledsnat på allt som hade med fest att göra. Jag var fortfarande full av galenskap och märkligt driv, men nu fokuserad på smartare och mer meningsfulla sysselsättningar. Skola framför allt. Jag visste och övertygade mig själv att allt var möjligt. Att det bara handlade om att ge sig fan på saker, och att skita i andras fördomar. Jag blev min egen kognitiva terapeut.

För fördomar fanns det. Och tyckanden. Om vad som låg mig i fatet och därför på olika sätt skulle bidra till att jag inte skulle lyckas bli en civiliserad varelse, anpassad till existerande samhällsnorm och förväntad karaktär.

Skit på er, tänkte jag och gick igenom både folkhögskola och universitet i ett svep. Inte ett på något vis okomplicerat svep, men ändå. Det gick.

Det fanns ett viktigt budskap i det svepet som jag än i dag utgår från, och varje dag i olika situationer använder som motto. ”Allt går.” Så länge man gör ett eget val, är stark i sin övertygelse, och inte tar hänsyn till andras fördomar, så går det. Blod, svett, tårar. Inget kommer gratis.

För inte alls länge sedan genomgick jag en omfattande utredning för att bli diagnostiserad med ADHD. Beskedet kom som en total överraskning, konstigt nog. Jag hade mest varit nyfiken på hur själva utredningen gick till, och inte för mitt liv kunnat tro att jag skulle gå därifrån med en tung diagnos i form av 10 sidor A4 nedknycklade i en ICA-påse.

I dag kan jag se den uppenbara kopplingen mellan min hejdlösa ungdom och diagnosen, vilket känns tryggt och till viss del förklarande. I dag kan jag också se fördelen av att vara en person med alldeles för mycket energi, och inte många ramar som hindrar och sätter gränser som egentligen inte behöver sättas. Eftersom diagnosen ställdes i senare år har jag efter vägen lyckats hitta sätt som smart parerar energin och rastlösheten. Att lämna över den till olika fokusprojekt. Till att lära en fyraåring om livet, och aktivt följa hennes tankar och vägar. Till att köra slut mig själv med ashtangayoga. Till att driva jobbprojekt och vägra ge upp. Till att engagera mig i Hammarby. Till att lära mig om livet. Till att aldrig någonsin tvivla på möjligheten att bli en bättre och mer inkännande person. Till att engagera mig i möten med andra människor. Att finnas tillgänglig.

Jag tänkte på allt detta i går. Ett nytt år. Nya möjligheter. Ny kraft. Jag tänkte också på hur fantastiskt mitt liv faktiskt tett sig utifrån ett läge som andra såg som just, omöjligt.

Bilen hittade jag på Götgatan. Så fin att det gör ont.