Lojalitet

Det var fest i går. På Jägaren. Bajenfans-fest. Självklart ville jag inget hellre än att vara där. Vara lojal. Vara med. Skratta.

Pernilla berättade för mig att det var många som pratade om vår blogg på festen, och som frågade vart jag var. För er vetskap: jag var hemma med mitt barn. Hon är 4 år och kommer inte in på Jägaren. Och, även om hon kom in på Jägaren skulle jag inte ta henne dit.

Jag känner ett sting av irritation och nedstämdhet. Det händer så mycket i Bajenvärlden nu, och jag klarar inte att parera det. Cecilia och jag klarar inte det. Vår tid klarar inte det. Min ambition om vad jag ska ge henne i form av trygghet, stabilitet, närvaro, rutiner går inte i linje med det. Inte just nu.

Lojaliteten. Jag är en på gränsen till hälsovådligt lojal person. Gör jag något så gör jag det helhjärtat. Jag går genom eld och vatten för mina vänner. Jag skulle dö för mitt barn. Jag skulle urvattna mig själv till en inte helt sund människa för Bajen. Vilket jag gjort vid flera tillfällen. Engagerat bort mig själv. Jag ser inga som helst gränser eller alternativ vad gäller lojalitet i påtagna ansvar och i vänskapsrelationer. Inte i jobb heller. Jag gör det jag ska göra, och jag levererar hundra procent eller inget. Och med hundra procent avser jag inte resultatet, utan ansträngningen. Ambitionen. Viljan. Insatsen.

I dag kan jag inte leverera hundra procent i Bajen. I dag har jag henne. Mitt fina runda glada smarta barn. Hon som jag i morse förde nedan konversation med:

– Mamma, jag gillar gamla människor.

– Vad fint att du gör det, Cecilia. Jag gör också det.
– Ja, mamma, det är bra med gamla människor. Men de är lite besvärliga.
– Va, hur menar du besvärliga?
– Jo men som Sture (vår granne 92 år) halkade på balkongen och fick ont på kroppen. Besvärligt. Men det är tur det finns ambulans.
– Ja, det kan vara besvärligt att bli gammal. Det är sant. Men det är besvärligt att vara liten också ibland. Och mellanstor med.

I detta barn som gillar gamla lägger jag all min lojalitet för närvarande, och framåt. Hon bor med mig, äter min mat, delar mina tankar och mitt liv. Innan hon kom var Hammarby mitt allt. Hammarby bodde med mig, åt min mat, delade mina tankar och mitt liv. Just det, jag har ett jobb också. Ett heltidsjobb som egentligen är mycket mer än ett heltidsjobb. Och just det, jag försöker hinna köra yoga så att jag hittar ett lugn, och bra energi. Ah, just det. Jag plöjer böcker också. Av tusen anledningar.

Här hamnar jag i ett dilemma. Tid – lojalitet. För mig är lojalitet att vara på plats. Att vara närvarande. Jag mår inte bra av att inte kunna vara närvarande. Men så ser verkligheten ut för mig nu. Jag klev av styrelsen i Bajenfans Hockey, för att jag insåg att det inte skulle gå. Tiden fanns inte, eller så skulle jag ta tid från mitt barn vilket inte är ett alternativ att tillgå. Hellre obefintlig än overksam. Eller som en kille jag träffade ett tag som tyckte att jag var för insyltad i Bajensammanhang. Inte ett svårt val: ”Tack och hej”. Antingen gillar man läget och går in för det, eller så skiter man i det. Nollvision på halvengagemang.

Som ni säkert läst mellan raderna känner jag mig lite låg. Lite utanför. Jag vill vara mer närvarande. Vill vara där mina vänner är, men det går inte hand i hand med vad som är passande för ett barn alla gånger. Det är dock helt ok att skicka ett mms från något roligt evenemang.

Hon är mitt allt. Min sol. Min livsuppgift. Med min fulla lojalitet.

 

Foto: Peter Jonsson (Bajenfans)