Lyckan i en mugg

Lyckan – stor men liten.

Träffade en barndomsvän. Vi pressade ihop oss i en svart bil med glansig klädsel. Diskuterade lycka, och gled såklart in på människors strävan efter lycka. Vad gör vi för att känna oss lyckliga? Vad gör oss lyckliga? När är vi lyckliga? När man uppfyller mål blir man lycklig, säger en tes. En ganska vanlig tes, tror jag.

När jag får nytt jobb, då kommer lyckan och knackar på dörren. När vi blir gravida, då kommer lyckan. När jag blir frisk, då kommer lyckan. Och så vidare.

Istället för att fokusera på här och nu. Det är mycket svårare.

Då slog det mig. Att, jag är svinbra på att vara lycklig. Jag är svinbra på att vara lycklig när jag sitter i mitt kök och pratar med en vän som har flyttat in i mitt hjärta. När jag ligger på mjuka mattan på golvet i vardagsrummet, blundar och sträcker ut kroppen och hör snön snacka strunt mot fönsterrutan. När jag hittar nedknycklade godispapper i mitt barns Bamsestövlar. Eller när jag bevittnar en äldre herre som med avslöjande och naken kärlek gnider sin kvinnas frusna händer varma utanför affären.

Eller som i helgen. En vän tog sig tid att hjälpa mig med ett projekt som betydde mycket för mig att ro i land. En hel lördag hjälptes vi åt. Då var jag lycklig. Över att ha en sån generositet och omtanke runt mig.

Jag var lycklig när jag satt i mötesstolen i MB-hallen i dag. Lycklig över att vara där och då. I en varm trumvirvel och med glada människor. Lycklig över att någon mötte mig med en kram som fick mina  fötter att lyfta högt över golvet. Lycklig när jag drog på mig tre lager brallor och hasade mössan långt ner över öronen och ensam och njutningsfullt spatserade Götgatan framåt i snöyra med en rykande kaffemugg i handen.

Att äga konsten att vara lycklig. Bästa skiten.