Vänskap

Vänskap: det heligaste av allt. Som uteslutande bygger på infinnandet av en genuin självkänsla. Jag tänker på tjejer/kvinnor, med skral självkänsla, och hur det påverkar vänskapsrelationer.

Vi välkomnas till den här jorden, in i den västerländska prestationseran med följande på agendan:

  • Var smart – hamna inte i blåst-blondin-facket.
  • Utbilda dig – för att absolut inte hamna i ovan fack.
  • Var kvinnlig – för att bli sedd och uppvaktad (se gärna statistik för skönhetsingrepp).
  • Var manlig – för att slå dig fram i situationer där du vet att du är underordnad mannen (se gärna statistik för löneutvecklingsskillnader mellan män och kvinnor).
  • Var en god mor (se gärna statistik från Försäkringskassan ang skillnaderna i könsfördelningen gällande föräldraledighet).
  • Prestera som mannen – men…
  • … var samtidigt en rejäl samtidsfemininst som inte sitter fast i prestationsångest och som stöttar och peppar medmänniskor snarare än konkurrerar med dem (till skillnad mot männen som öppet tävlar).
  • Erkänn aldrig att du  mår skit eftersom det direkt kommer att kopplas till det kvinnliga fenomenet – (kvinnor står för den största delen av de som får en stressrelaterad diagnos, alt psykiska diagnoser).

Vad gör de här kraven med vår självkänsla?

Jag har i mitt hittills yrkesverksamma liv arbetat med nästintill uteslutande kvinnor/tjejer. Varje dag bemöter och hanterar jag frågeställningar utifrån ovan krav. Krav som är betungande för många av dessa kvinnor. Krav som uppenbart leder många kvinnor till att fatta felaktiga beslut. För, i kravvärlden, väger prestationen tyngre än självkänslan. I dessa krav bejakas inte vänskapen eller dialogen eller ens ärligheten. Det är bara hårdfakta.

Det spelar ingen roll hur bra självförtroendet är, om inte självkänslan är med. Självkänslan föds ur, och växer fram genom, starka relationer. Genom vänskap och betydelsefull dialog. Inte genom prestation. Med självkänsla följer respekt, självdistans och integritet. Ärlighet. Mer enkelt, livets essens.

Därför sviker kvinnor ofta varandra. När upplevelsen av otillräcklighet blir tillräckligt vidrig sviker vi varandra. När jagandet av uppmärksamhet och bekräftelse blir tillräckligt vidrig väljs vägar som handlar om allt annat än självkänsla. Och vi, vi som faktiskt lyckats uppnå självkänsla, vi sviks. En ond cirkel.

I jakten på självkänsla finns inga genvägar. Där finns hårt slit, tillit och en jävla övertygelse. Det krävs vackra medmänniskor och vänner som hela tiden bekräftar en.  Som bekräftar att man räcker till. Att man duger.

Utan vänner är du ingenting.