Att hänga
Konsten att hänga.
Ni vet, jag har skrivit om ADHD och livet kring det. Om tillståndet där allt bara snurrar. Fort och intensivt. Jobbigt men roligt. Hett och levande.
Jag förändras. Livet förändras. Framförallt ändras livet med barn. Jag får träna mig på att hänga. På att vara lugn och vilsam och harmonisk. Och jag förundras över att jag faktiskt klarar det galant. Inte anmärkningsfritt, men vem vill vara anmärkningsfri?
Som i helgen. Jag skulle summera för en vän vad Shreken och jag gjort i helgen men kunde inte krysta fram något. För där fanns inte mycket att berätta. Mer än att vi varit på simlekis en halvtimme på lördagen, och på Stadsmuseumet ett par timmar i söndags. För vi driver mest runt. Som nomader färdas vi sakta fram genom livet. Lugnt, men med känsla och inlevelse.
Skillnaden är dock att i dag är inte inlevelsen ett erkännande av kaoset, utan ett resultat av lyckan. Lycka i att se hennes runda vilda armar plaska runt i simvattnet. ”Jag kan sjäääääälv!, och så dyker hon under vattnet och jag får lyfta upp ett fräsande och spottande monster över vattenytan. Lycka i att se henne stolt plita ner sin bästa kompis namn på ett Bamseritblock med en rosa penna. ”Du får den gröna pennan, mamma, för det är ju din favoritfärg”. Lycka i att sitta bredvid henne på den vingliga stolen på det mysiga caféet på Stadsmuseet vid Slussen och prata om allt och inget. Lycka i att se henne traska iväg på de där korta benen, sträcka sig på tå över salladsbuffén och precis (!) nå gafflarna i trälådan. Lycka i se henne försvinna i sin egen tankevärld. ”Hejdå”, tänker jag, ”jag ska aldrig klampa in objuden i din tankevärld. Fortsätt dröm.”
Eller, som i dag. Jag har varit hemma från jobbet och vi har spenderat ytterligare en dag ihop. Gjort pärlplattor, sovit två timmar mitt på dagen, ätit skruvmakaroner med veggokorv och njutit av lussebullar som vi hittade i frysen. Båda hoppade jämfota av lussebullsupptäckten.
När det plötsligt blev knäpptyst i köket där vi satt, micron slutade snurra och kylen slutade snurra drog vi på oss trappskorna och gick på äventyr med pytteliten läsficklampa nere i källarutrymmena för att leta huvudbrytare. Det var spännande. Allt fick ett annat uttryck där nere i den mörka källaren, upplyst av endast lilla blåljuslampan. Det var lite andakt över händelsen. Träplankorna i taket fick roliga former och vi fantiserade om vad de kunde ha för uppgift.
Den börjar faktiskt utkristallisera sig nu. Meningen.
Fint!
Väldigt fint.
Det lät på ett vis väldigt spännande med strömavbrott på självaste Gullmars…
det var spännande. det var också komiskt att vi utgick från att det bara var i vårt hus. när vi senare hade dragit i alla spakar nere i källaren gick vi ut på torget. och stod som ännu mer förvånade att det var elavbrott på hela torget. mycket spännande.
vardagsdramatik.
Underbart synd att man inte var där, då hade jag berättat om gullmars spöket som levde på 1500 talet. Men riktigt bra text som vanligt
nästa gång får du berätta om det, gabbe! kram
Kärlek, det är allt man behöver
all we need is love 🙂
jättefint!
Jag kom till Gullmars när avbrottet var och det var riktigt spooky, filmkänsla. På Espressohouse stod personalen och värmde fingrarna på stearinljus, pressbyrån var stängd och mörk och alla skyltar med trafikinfo var släckta. Folk var tysta också tror jag, det kändes så.
visst var det en konstig känsla, anna! precis, spooky. ödestad.
ja och det visar det moderna samhällets sårbarhet..
Inte bara positiv tystnad i morse… hade laddat bryggaren och dragit igång den, datorn och TV:n för säkerhets skull, man vill ju inte missa något. En tandborste i käften och det blev kolmörkt, tyst och ja, väldigt tyst bara. Det blev en slurk juice och sen iväg… ner på baksidan där bilen står och det var fortfarande tyyyyyyssssst. Skrapade av isen och stack iväg… från tystnaden. Radion på och inte ett ljud om att det var tyst därhemma och då såg jag ändå med en gång att det inte bara rörde mig. Tur man kan stegen ner för trapporna… tog dock inte vägen via Gullmars så jag såg inte hur det var där, men jag kan tänka mig. Nästa gång ska jag nog njuta av tystnaden istället, men fan vad jobbigt det var utan morronkaffet…
hahha det där kaffet. det är mycket viktigt. håller helt med dig, klas. är inte människa utan kaffet. men ändå. du kunde sprungit vattnet varmt och hällt i snabbpulver i farten 😉
Tacka vet jag när jag hade gasspis… elavbrott är blaha blaha
fin berättelse!
tack Mats. fint att du är här.
Du skriver så underbart, så fint, ljuvligt, vackert……….! Blir glad och rörd varje gång!