Att hänga

av

Konsten att hänga.

Ni vet, jag har skrivit om ADHD och livet kring det. Om tillståndet där allt bara snurrar. Fort och intensivt. Jobbigt men roligt. Hett och levande.

Jag förändras. Livet förändras. Framförallt ändras livet med barn. Jag får träna mig på att hänga. På att vara lugn och vilsam och harmonisk. Och jag förundras över att jag faktiskt klarar det galant. Inte anmärkningsfritt, men vem vill vara anmärkningsfri?

Som i helgen. Jag skulle summera för en vän vad Shreken och jag gjort i helgen men kunde inte krysta fram något. För där fanns inte mycket att berätta. Mer än att vi varit på simlekis en halvtimme på lördagen, och på Stadsmuseumet ett par timmar i söndags. För vi driver mest runt. Som nomader färdas vi sakta fram genom livet. Lugnt, men med känsla och inlevelse.

Skillnaden är dock att i dag är inte inlevelsen ett erkännande av kaoset, utan ett resultat av lyckan. Lycka i att se hennes runda vilda armar plaska runt i simvattnet. ”Jag kan sjäääääälv!, och så dyker hon under vattnet och jag får lyfta upp ett fräsande och spottande monster över vattenytan. Lycka i att se henne stolt plita ner sin bästa kompis namn på ett Bamseritblock med en rosa penna. ”Du får den gröna pennan, mamma, för det är ju din favoritfärg”. Lycka i att sitta bredvid henne på den vingliga stolen på det mysiga caféet på Stadsmuseet vid Slussen och prata om allt och inget. Lycka i att se henne traska iväg på de där korta benen, sträcka sig på tå över salladsbuffén och precis (!) nå gafflarna i trälådan. Lycka i se henne försvinna i sin egen tankevärld. ”Hejdå”, tänker jag, ”jag ska aldrig klampa in objuden i din tankevärld. Fortsätt dröm.”

Eller, som i dag. Jag har varit hemma från jobbet och vi har spenderat ytterligare en dag ihop. Gjort pärlplattor, sovit två timmar mitt på dagen, ätit skruvmakaroner med veggokorv och njutit av lussebullar som vi hittade i frysen. Båda hoppade jämfota av lussebullsupptäckten.

När det plötsligt blev knäpptyst i köket där vi satt, micron slutade snurra och kylen slutade snurra drog vi på oss trappskorna och gick på äventyr med pytteliten läsficklampa nere i källarutrymmena för att leta huvudbrytare. Det var spännande. Allt fick ett annat uttryck där nere i den mörka källaren, upplyst av endast lilla blåljuslampan. Det var lite andakt över händelsen. Träplankorna i taket fick roliga former och vi fantiserade om vad de kunde ha för uppgift.

Den börjar faktiskt utkristallisera sig nu. Meningen.

Kategori : Uncategorized