I dag blir en tia!

Den här hösten och vintern har varit ett mörker för mig. Inte mörker som i stressigt eller rörigt. Nej, som i oro och sjukdom.

Jag har varit sjuk. Och sjuk. Och sjuk. Vet inte vad som lockat fram ett otal förkylningar, öroninflammation, urinvägsinfektion, nässelfeber, hudutslag, feber. Elände. Något har inte gillat mig, eller något valde ut ett random offer lite på halvkänsla. Ett fint litet fuckyou.

Som har kostat. I energi och närvaro. Jag har inte varit jag, mot vänner och familj. Jag har valt att spara den lilla energi jag kunnat uppbringa till det lilla barnet. Allt som funnits kvar av en trasig kropp och en frustrerad tjej har jag gett henne.

Men nu vänder det. Varje morgon när jag går upp intalar jag mig själv att, i dag! Idag är dagen då det vänder.

Och så funkar det ju. Bättre dagar väntar bakom röd ridå. En överknarkad fanfar kommer att trumpeta genom mitt huvud när det röda skynket glider åt sidorna.

Jag var på en föreläsning nyligen. En storblommig karismatisk kvinnlig chef berättade om hur hon ställde sig till livet, dag för dag. Varje morgon innan hon trött placerade fötterna på golvet intill sängkanten gjorde hon ett val mellan 1 till 10. Hon satte en siffra på hur hennes dag skulle bli. Tio var lika med topp. Ett var lika med bajs. Och så valde den blomstrande sin dag. Sitt liv. Och såklart, varenda jävla dag valde hon, tio.

”Varför välja 9 när jag kan välja 10?”, var hennes argument. ”Det vore ett hån, ett självförakt utan motvikt.”

Som svennebanan plockar man inte ut glädje i förskott men jag är ingen svennebanan. Jag tar ut allt i förskott. Älskar varje ynka uns av känslan att få vara frisk och stark, varje liten förhoppning eller föraning om seger, kärlek, glädje, skratt. Skulle pantsätta mig själv för att kunna ta ut allt i förskott. Jag älskar att jag får vara med, i livet. Om livet. På livet.

Jag halvligger i soffan. Konstaterar att jag just skrivit om dom. Sjukdomarna. Ingen vill läsa om sjukdomar. Så kommer jag på att jag får skriva vad jag vill för den här bloggen är vad vi vill. Vi har få restriktioner på vad vi inte ska skriva här. Vi ska inte skriva ordet knulla, vet jag. Och inte hora. Och andra groteska ord. Men annars, det är ok att skriva om sjukdomar.

Jag spelar John Mayer så högt jag kan utan att väcka en snäcka. Tänker på en kille som förändrade mitt liv på många sätt för några år sedan. Eller rättare sagt, han påminde mig om att det fanns ett liv bakom singelföräldraskap, blöjbyten och ett överväldigande ansvar. Jag tvingade honom att spela Mayer, och han kräktes nästan varje gång. Egentligen tyckte han att det var gulligt. Jag bara njöt. Som nu. Jag njuter. Känner musiken göra mig stark och glad.

Ser fram emot en tia i morgon. Ingen kan ta ifrån mig det valet. Jag är mina val.