Hoppfullhet

Turerna har varit många. Ingenting är över än. Jag vågar inte tro på att det är sant. Jag har ju blivit så besviken förr. Men jag känner hoppfullhet. Och vet ni, den känslan är så jävla skön.

Det handlar återigen om pappa. Så många turer. Så mycket oro. Operationer som gått fel, medicin som aldrig skrivits ut och avsaknad av puls.

Men vet ni. Nu finns den där. Pulsen. Pappa har återigen puls i sin fot. Den är till och med så stark att de känner den med händerna. De behöver inte ens ett ultraljud för att notera att den finns där. Så var det inte innan de började rota i hans ben. Då fanns där ingen kännbar puls, det krävdes ett ultraljud för att kunna höra flödet. Det var en glimt av min gamla, goda pappa som låg där i sängen. Fortfarande ont, fortfarande lång rehabilitering framför sig. Men även han kände det. Hoppfullheten.

Kanske, kanske, kanske har de räddat hans ben. Jag hoppas och tror. Han hoppas och tror.

Solen skiner över Stockholm. Det är vår i luften. Jag har satt på mig bajenkläderna, ska snart styra kosan söderöver mot Södertälje för kvällens match. Och jag andas. Djupa, avslappnade andetag ända ner i bröstkorgen. För första gången på två veckor känns det som.

Hoppfullhet.