Inför premiär-känslor

Påskafton. Nerver. Fy fan.

Efter träningen på Årsta cyklade jag förbi Globen shopping i en skär tankevurpa. Tom och märklig. Travade in med mobilen i handen, kom ut med en påse kläder. Rusade tillbaka in efter luren. När jag kom hem hade jag glömt vad som fanns i påsen.

Disträ. Med den där klumpen i magen. Oron, som jag varje år glömmer bort hur den känns. Känner mig ensam. Alltså, ensam som i en bubbla. Det snurrar. Måndag – premiär. Hur kommer det att kännas att inta min vanliga plats på läktaren. Under Ultras. I hörnet. Med de sedvanliga numer familjära matchvännerna. Kanske står jag på räcket i år igen. Kanske inte. Jag är trots allt en vuxen kvinna nu, kanske inte borde stå på räcket längre. Hur kommer matchen att sluta. Hur kommer den här säsongen att te sig. Vem kommer jag att vara när säsongen är över. Glad, stolt, ledsen, övergiven, besviken, lycklig, frustrerad, euforisk.

Den här delen av livet är hård och jobbig. Livet på sommaren hänger så mycket på resultaten och livet på läktaren.

På måndag träffas vi på Kvarnen för pre-match-lunch i grönvit kavalkadanda. Vet att jag inte kommer att kunna äta kycklingsalladen jag beställer in. Vet att jag kommer att må illa och kallsvettas. Vet att jag kommer att höra vad folk säger, trots att jag inte lyssnar. Dimma, med en förväntan som går genom alla hud- och nervlager.

Jag kommer sakta och med andakt att gå över bron från Medis till Gullmars.

För första gången på flera år slipper jag undvika bengalrök och bangers. Mitt barn är inte med. Nej, mitt barn är inte med mig denna gång och min vänstra hand kommer att leta efter vagnhandtaget som inte är där. Men det vackra barnet är safe, med sin pappa. Och jag, jag får vara jag och bara jag med alla känslor som äter upp mig inifrån. Väl inne på Söderstadion kommer jag att besöka damernas fem gånger innan matchen drar igång. Jag kommer att vara skev av kaffe och snus och yrsel.

Såklart där är glädje. Glädje och kärlek. Hammarby är kärlek, om än jävligt solkig och naggad i kanterna. Men den där premiärdagen. Den är hård. Och trots det älskar jag den mer än det mesta.

Två dagar kvar, gott folk.

Foto: Peter Jonsson