Hemska skymningspressen

Vi var många som med förfäran nåddes av beskedet att en kvinna blivit våldtagen på Söderstadion i måndags. Att det, i vårt vardagsrum, begåtts ett av de vidrigaste brotten som kan begås var smärtsamt att läsa. Känslan när jag gick hem från tunnelbanan och läste nyheten överst på Aftonbladet skapade äckel och ångest.

Men jag vet att jag slogs över hur jävla snabba de var med nyheten. Att uttalandena från polisen kändes mer vacklande men att Aftonbladet naturligtvis slog upp det stort. Jag vet att jag där och då, medan jag gick genom Rålambshovsparken och regnet stänkte mot glasögonen tänkte tanken att vet man verkligen vad som har hänt?

Jag nåddes av rykten redan samma kväll att det kanske inte stämde. Att  det är en annan sorts tragik som låg bakom. Dagen efter surrades det en hel del på sociala medier där nära bekanta till tjejen gick ut med en annan version.

Idag kom beskedet att utredningen lagts ner.

Vilken känsla lämnar det här i mig då?

Jag är förbannad. Jag är jävligt arg på Aftonbladet som valde att slå upp det här så stort. Inte bara ur perspektivet att Hammarby drabbades av det, utan även utifrån flickans perspektiv. En flicka som uppenbarligen mår jävligt dåligt utifrån tidigare händelser i hennes liv och som plötsligt får hela sin historia uppsmälld i media. Eller än värre, nu när det hela är nedlagt, kommer att behandlas som paria av folk som blivit förbannade på henne.

Men vet ni, skulden är inte hennes. Skulden är fan i mig tidningarnas. De borde haft is i magen. De borde ha väntat ett par timmar och lyssnat lite mer innan man drog det som ettan på nätet och dessutom valde att trycka det stort i tidningen. Min mamma ringde dagen efter och var förfärad och upprörd. Jag försökte förklara att det kanske inte stämde. ”Men det står ju i tidningen?!”

Vilken känsla har ni? Tror ni att tidningarna hade dragit lika hårt på det om det hade varit Sturehofs toalett en lördagkväll? Hade rubriken legat ute tjugo minuter efter det att anmälan gjorts, eller hade man avvaktat och förhört sig mer? Jag är helt övertygad om det inte varit så. Återigen landar känslan av orättvis behandling av fotbollssupportrar och fotbollsklubbar i min mage.

Jag tycker att aftonbladet ska kika på Flibbens magnifika premiärfilm. Jag vill att min mamma ska titta på den filmen. Jag vill att folk ska förstå att vi som går på fotboll och brinner för den kulturen inte är monster. Det finns många saker som kan bli bättre. Det finns ofantligt många åsikter bara inom den egna supporterkulturen om vilka värden vi representerar. Jag har inget facit, jag tycker själv en jävla massa om vissa ramsor och vissa delar av kulturen, men samtidigt har jag landat i att jag påverkar på det sätt jag kan. Jag sjunger absolut inte med i ramsor som handlar om övergrepp oavsett om andra tycker de är ironiska eller ej. Jag tycker den ramsan är hemsk och väljer att hålla käften. Jag har en egen taktik för ”Jag tände min bengal-ramsan” som alla som står bredvid mig känner till och det spåret kör jag vidare på. Jag tar debatten när jag kan. Debatten är viktig och ska naturligtvis fortsätta.

Men faktum kvarstår. Jag är förbannad på Aftonbladet som var så sugna på att dra ner Bajen i skiten att ingen tänkte på offret. I det här fallet fanns det flera. Både flickan i sig men även föreningen Hammarby och faktiskt alla vi supportrar.