Träna!

Har alltid tränat. Massor. För ofta. För hårt. Går igång på det. Som ett jävla utlopp är det. För allt som ryms i själen och tanken. Allt bra och allt mindre bra. Och för att se hur mycket en liten kropp orkar.

När jag var yngre tävlade jag i elitgymnastik. Insåg efter för många slitsamma år och en ärlig tränare att jag aldrig skulle bli bäst, så med ångest i bakfickan klev jag av hela cirkusen. För att gå över till alldeles för avancerad och tung styrketräning. Två pass om dagen ofta. Pressade min kropp tills dess att gymmets ägare frågade om jag ville börja tävla i fitness. Det ville jag inte, jag tränade för min egen skull. Tränade för att ventilera bort rastlöshet och för att få den där kicken. Efter ett par år tränade jag fram inflammationer efter inflammationer eftersom ingen övertygade mig om vikten av vila. Jag fattade ju det själv såklart, egentligen. Men som vanligt när jag gjorde saker när jag var yngre, såg jag sällan vikten av balans.

När kroppen började gå sönder tvingades jag att tänka om. Tänka rätt. Tänka smart. Tänka framåt. Det var svårt. Hela mitt jag drevs ju av pumpen och energin i träningen. Jag utbildade mig till personlig tränare vilket var bra. Fick perspektiv och mer kunskap.

För några år sedan började jag yoga. Ashtangayoga. Det bästa jag gjort i hela mitt liv. Utan tvekan. Prova. Bygger mental och fysisk styrka. Kan på allvar mena att jag inte överlevt utan yogan.

I dag promenerade jag hem efter jobbet, slängde av mig jobbet i hallen och svirade om till träningstights och tröja, snörde på mig löparpjucken, tryckte in öronplupparna med White Lies vrålandes tvärs genom hjärnan. Sprang. Underbart. Den där känslan, den är värd så mycket.

I dag älskar jag träningen på ett sunt sätt. Jag plockar hem glädje och energi. Ser inte längre träningen som en evinnerlig utmaning och tävling med mig själv. Dock måste någon hålla i mig i morgon för att jag inte ska dra ut igen.

Balansen, den kämpar jag fortfarande med.