Currykassler

Hämtade Shreken tidigare från dagis i dag. Dels för att jag misstänkte att hon  inte var i toppform med ett brutet nyckelben, dels för att jag saknade henne.

Hon var inte i toppform.

Mitt hjärta brast. Lilla tjejen. Så ynklig. Så hjälplös. Men så fantastiskt tapper. Den här flickan, hon är stark. Stark och stabil, och jag förundras alltid över vad som gjort henne sådan. Visst är hon ledsen och uppgiven ibland. Irriterande och enerverande. Allt sånt som hör barn till. Men hon är stark. Och modig.

Jag har packat väskor. Hon har tittat på film och strosat runt här hemma och mest hängt med ena armen långt ner i golvet med en blick av smärta. I morgon bitti kommer en taxi (tack fina du som övertalade mig till det) kl 4.30. Flyget går 7.  Semester. Jag har inte packat klart än. Upptäckte dessutom så sent som för ett par timmar sedan att jag inte ens kommit ihåg att trycka ut biljetterna. Förvirrad.

Nu sover hon bredvid mig. Jag ska fixa lite käk. Hon snarkar. Hon kan bara ligga på ryggen och sova, annars gör det ont. Men ryggläget gör snarkningarna.

Vi åker till Turkiet. Firar min pappa som fyller jämna år.

Pappan, som har ett hjärta av guld och som alltid plockat ner mina månar oavsett höjd. Han som trodde han var hemlig där han stod bakom buskarna, två meter lång med huvudet nedböjt, och väntade på mig utanför tonårsdiscot när jag skulle gå hem – för att säkra att jag kom hem ordentligt. Alla mobbade mig. Han som konsekvent vägrade att höja rösten hur knasig jag än var. Han som gjorde flätor i mitt hår när jag skulle på gymnastiktävlingar. Han som uteslutande serverade tre rätter: isterband, korvstroganoff, currykassler. Fortfarande i dag kan jag inte känna lukten av kassler. I dag fattar jag bättre hur jävla mycket kärlek det fanns i den förbannade kasslern.

Sol, bad, vin, böcker, bror, kusiner, pappor, kärlek, tillhörighet, all inclusive, svennebanan. Och en åtta på Shrekens rygg.

Ps: Om någon vill ringa och väcka oss kl 04.00 så får ni ett vykort från Turkiet.