Sjukhushäng

image

Ni har hört det förr. Men det är här jag är. Tillvaron styrs av jobb och sjukhushäng. Försöker klämma in lite fotboll med vänner också.

Konstant dåligt samvete.

Det där sista försöker jag jobba med. Att inte ha det. Det är ju inte hjälpsamt för någon. Just nu är det ett dåligt samvete för alla jag inte hinner med. Jag har helt lagt ner vissa relationer. Hör inte av mig, hälsar inte på. Det är egentligen inte jag. Men det beror helt enkelt på att jag inte orkar.

Allt fokus på de närmaste. Farsan genomgick sin nionde operation på åtta veckor idag. De får inte ordning på såret och läkningen. Det som äntligen är lite bättre är smärtlindringen. Äntligen slipper han den värsta smärtan.  Det värmer ett blödande dottershjärta.

Allt jag vill är ju att han och jag ska rulla in på Söderstadion och se en match med våra gemensamma hjältar.

Allt jag vill är att han ska få ett drägligt liv utan öppna sår, smärta och total sömnbrist.

Allt jag vill är vi alla får lite lugn och ro.

Frustrationen som växer när inget av ovan är upp till mig.

Maktlösheten.

Men hey, farsan är en seg jävel. Är det nån som ska kunna fixa det här så är det han.

Han ger inte upp.

Vi är många som vill upp.

Kampen fortsätter.