Så fel det kan bli

Jag känner mig helt tom.

Och ändå bubblar tusentals känslor i kroppen.  Går det att med ord summera den här kvällen? Förmodligen inte – men jag ska göra ett försök.

Matchen.
Det var upplagt för fest. Magisk stämning på Medborgarplatsen innan. Solsken, ledig fredag för många. Jag och Malin sålde matchprogram som aldrig förr. Hann aldrig förbi partyt i parken men folk som var där sa att det samlats en himla massa folk och att stämningen varit god. Spel inför ett näst intill fullsatt Söderstadion. Som hemmalag dessutom helt obesegrade i serien. Som sagt, upplagt för fest.

Så här efteråt är en sak enkel att konstatera. Festen kom så in i helvete mycket av sig. Och att vi blev slagna av ett bättre lag. Vår högerkant hade det jäkligt jobbigt och båda målen kom efter slarv där. Den obefintliga markeringen vid deras andra mål smärtade djupt in i hjärteroten. Vi kom inte alls upp i standard idag. Det såg tungjobbat och håglöst ut. Nästan som att grabbarna redan hade spelat en match på förmiddagen. Jag har svårt att analysera matchen. Helt klart en dålig insats. Ingen skärpa, slarvigt på så gott som samtliga fasta situationer, dålig rörelse, dålig fantasi och motståndare med kontroll. Assyriska såg ut att ha gjort läxan väl. De sög tag i oss på mittfältet och spelade tajt och stabilt. Utnyttjade de chanser som gavs. Och de vann dessvärre helt rättvist.

Läktaren
Precis innan paus sjöngs en ramsa som för mig var ett lågvattenmärke. Jag blev redigt upprörd. Sa till bänkgrannen att ”shit, nu fick jag jävligt dåliga vibbar”. Tyckte på något sätt att stämningen blev obehaglig och fientlig.
I den andra halvleken startade ett bråk inne på läktaren. Jag har ingen aning om varför, om det berodde på ett försök att reda ut det inkastade föremålet, eller om det var helt andra saker.  Men så väljer då polisen att kliva upp på läktaren. Och som de klev upp! De stormade upp och vevade hej vilt med batongerna. Jag vet att jag där och då var jävligt lycklig över att stå en bra bit därifrån för min spontana känsla var att de inte alls hade kontroll på vilka de slog på. Samtidigt som jag förstås led med de som stod där nere och inte hade en chans att komma undan.

Så ser jag hur folk plötsligt börjar sprida sig. Förstår vad det handlar om. Strax därefter känner även jag ett visst stick i ögonen. Pepparsprej.

Efter en kvart återupptogs spelet men stämningen var obehagligt tyst. Eftersom att jag ser att delar av sektion J töms på folk fattar jag ju att bråket fortsätter utanför.

När matchen är slut ser jag de som fått ansiktet fullt av den förhatliga sprayen. Unga och gamla, män och kvinnor. Svullna, rödgråtna och flera var också chockade.

Nu ett par timmar senare är folk jävligt upprörda. Med rätta. Många är rösterna som skanderar om polisbrutalitet. Jag hoppas – precis som Mia skriver – att ni som filmade och fotade allt sparar och publicerar. För något säger mig att dagens insats kommer att diskuteras. Det MÅSTE diskuteras.

Det är viktigt att vi internt även pratar om det som vi kanske enklare kan förändra. Vår egen insats inne på arenan.  Jag har svårt att förstå varför vi det ska bli bråk inne på läktaren. Men det är jag det. Hon som aldrig slåss. Jag inser att vi är olika, men vi måste också komma ihåg att vi internt har saker att förbättra. För, hur jag än vrider och vänder på det så är det väl så att utan det där interna bråket så hade aldrig polisen dundrat in på läktaren. Alltså behöver vi prata om det. Också.

Däremot ger det mig en klump i magen när känslan av övervåld och brutalitet bubblar i mig. För, efter att ha pratat med människor jag litar på, efter att ha sett alla de här rödgråtna ansiktena, efter att ha hört historier om blåmärksmärkta armar efter hårda batongslag så blir det kanske än viktigare att prata om polisens maktmissbruk. För det kan inte vara okej det heller. Jag vill inte behöva uppleva det.  Den där fadda smaken av att det finns befäl som vill rättfärdiga sina egna teorier om att fotbollssupportrar per default är onda jävlar. Och att ont ska med ont fördrivas. Att man på given signal tar chansen att statuera exempel. Att man väljer konfrontation. Nolltolerans, pratar man ju om. Men, innebär det alltså att man som vanlig besökare helt utan våldstendenser ska behöva tolerera det som hände ikväll. För så var det. En jävla massa oskyldiga fick en ångestladdad upplevelse utifrån det polisen gjorde.

Jag säger det igen. Vi har bevisligen saker att jobba med internt också. Men polisens insats måste granskas. Inte bara för oss Hammarbyares skull. Inte bara för alla andra fotbollssupportrar utan också för alla andra områden där många människor samlas på en liten yta. Det handlar till slut om rättssäkerhet.

Jag stod för långt bort för att ha detaljerade bilder. Det här är bara synpunkter jag sitter med här och nu. Utan att alls i detalj ha kontroll på vad som hände.

Sitter här med en obehaglig känsla i kroppen. Lär bli svårt att sova ikväll.