Uppmaning till anmälan!

Tar det igen. För att det är så viktigt.

Ni som drabbades av polisens övervåld i fredags på Söderstadion. Ni som på något vis far illa av det tumult som polisen skapade. Ni som andades in pepparspray. Ni som tvingades fly från era platser. Ni som trampades på. Ni som fick blåmärken av batongslag. Ni som av en eller annan anledning tog skada av polisens tillvägagångssätt och brist på intelligent arbetsmetodik. Stort som litet. Ni som ”endast” fick ett sting av kli och röda ögon eller rassel i lungorna.

Alla ni – ni måste JO-anmäla era upplevelser.

Ju fler som anmäler desto större är chansen att polisväsendet åtminstone anar betydelsen av reflektion och analys, och möjligtvis inser vikten av dialog och samarbete. Desto större är sannolikheten att vi tillsammans kan plåstra om den trasiga mediabild som målats upp. På en kväll raserades Hammarbys varumärke. Och, det raserades inte pga av ett internbråk, även om ett internbråk alltid är idiotiskt i sin egenskap. Nej, Hammarbys varumärke raserades pga onödig och aggressiv polisnärvaro som istället för att hjälpa, stjälpte. Stjälpte, drev på, och skapade hat.

Man kan tycka, att vi borde kommit längre. Att de, polisen, borde kommit längre. Att kunskapen om läktarrörelser och supporterkultur borde vara större. Att våld föder våld. Att de borde förstått att låta våra publikvärdar göra sitt jobb. Det gjorde de inte, de ingrep innan publikvärdarna ens hade fått chansen till tillträde. Det finns inget försvar att tillgå vad gäller polisens våldsamma ingripande och panikslagna sprayande och vinande batongslag.

Och var hamnar vi nu då?

Vi hamnar i en förtroendekris av större slag. Vi – mot polisen. Jag minns en pedagogikkurs jag läste. Läraren fyllde upp ett glas vatten genom att droppa vattnet i glaset genom en slags sil. Dropp, dropp, dropp. När glaset var fullt hade vi nästan somnat där i våra stolar, och var måttligt roade. – Här är ett fullt förtroende, säger läraren, och så puttar han till glaset så att vattnet rinner ut över katedern och ner på golvet. – Nu är det borta, säger han.

Ni hajar alla vad som var syftet med denna symboliska handling.

Ett förtroende tar tid att bygga upp. Det raseras dock på ett ögonblick. Det där ögonblicket var en fredag på Söderstadion. Allt raserades. Att se de filmklipp som ligger ute lite varstans på nätet, att själv stå där på läktaren och bevittna det som bringade fram denna förtroendekris supportrar – polis emellan, är sorg, och inget annat än sorg. Det kommer att ta tid att bygga upp ett nytt förtroende gentemot polisen.

Det kommer att krävas ödmjukhet och tvåvägskommunikation.

Och ni som nu hävdar att det internbråk som utspelades ligger till grund för detta, har fel. Så fel. Vi som var där, vi såg, och vi vet. Det övervåld och maktmissbruk som polisen använde sig av, finns ingen grund för. Internbråk eller inte. Det finns ingen rättvisa i att använda vapen (spray) mot en samling människor som i sig inte har ett skit med ett förestående bråk att göra. Det är uteslutande ett vidrighetens maktmissbruk och ett sorgligt, desperat och omänskligt tillvägagångssätt för att lösa en konflikt som inte ens borde vilat i polisens händer, utan i publikvärdarnas.

Vi blev överkörda. På vår egen mark. Av polisen.

Vi kan inte nöja oss med det. Anmälningar måste in. Supporterskapet och läktaren – det är allas vår uppgift som supportrar till Hammarby att ansvara för att sanningen kommer fram. Och det räcker inte med att de som drabbades värst anmäler. Det är det totala antalet, helheten, som ger sanningen och helhetsperspektivet. Våga. Det tar några minuter.

Det är vi, som är, Hammarby. Glöm aldrig det.