Gullmars Corner

Mycket av mitt liv handlar om känsla. Känsla och närvaro.

I mitt hem finns känsla och närvaro. Jag har skapat det. Varje millimeter av mitt hem har känslor kopplade till sig. Varje vrå är nerver utanpå.

Minns när Shreken var nyfödd. Hur hon skrek nätterna igenom. Hon diagnostiserades med svår kolik, och jag vände ut och in på mig själv för att hjälpa. Vandrade lägenheten runt, runt, runt med henne hängandes över axeln. Hennes lilla huvud mot min hals. Min hand på hennes varma rygg, lugnande. Jag spelade Leonard Cohen och nynnade till tonerna. I tre månader gick vi runt så. Sen blev det tyst, och det lilla barnet hade hittat harmoni. Jag med.

Hon växte upp, och jag med henne.

I dag cyklar hon fort över torget. Hälsar på uteliggarna. Vinkar till grannarna. Plockar blommor från rabatten utanför köksfönstret. Jagar katten på baksidan. Tjatar till sig tuggummiklubbor på pizzerian runt hörnet. Sitter som fastklistrad framför tv:n till prinsessan Ariel. Släpar fram en köksstol till diskbänken för att fylla ett glas med vatten. Vattnar blommorna på balkongen. Gömmer sig i min klädgarderob.

Hon är fem år, och hon känner Gullmars som ingen annan. Hon förstår den kärlek som jag själv känner för den här platsen. Hon värderar den med samma ögon som jag. Hon har lärt sig om livet här. Om grönvit fest och skratten därtill, och om människor i behov och om människor i sorg. Inget på Gullmars är inlindat. Vad du ser är vad du får, och allt har en lärdom med sig. Vad du ser på Gullmars är uteslutande känsla och närvaro.

Nu går vi vidare. Vi släpper taget om Gullmars. Vi släpper taget om Gullmars Corner.