Distraktion. Och vänskap.

Igår handlade det om bristen på diskretion.

Idag reflekterar jag om det fina med distraktion. Och det alldeles, alldeles underbara med vänskap.

Jag begav mig till Huddinge vid lunchtid. Hälsade på en vän. En egentligen väldigt nära och god vän, vi har jobbat ihop länge och under några år stod vi även sida vid sida på Söderstadion. Gjorde allt tillsammans. M har de senaste åren gjort andra saker än jag. Hon har framförallt blivit mamma och förstås fokuserat på familjelivet. Vi har oundvikligt glidit ifrån varandra, det blir ju lätt så när ens liv blir så väldigt olika.

På väg hem från flera timmars långfikande och kvalitetssamtal reflekterar jag över det fina med vänskap som kan pausas. Jag har hela tiden vetat att jag och M kommer att hitta tillbaka till varandra någon gång. Och även om jag saknat så har jag liksom inte sörjt, för så är ju livet. Det fina är ju hur vi så enkelt kan ta upp trådar, fortsätta och bara fasas i igen. Vi är monumentalt olika men ändå lika. Det är häftigt med sådana vänner. När man i samtal kan spegla varandra och med olika infallsvinklar hjälpa i tankebanornas virrvarr.

Jag kände mig glad och stärkt när jag åkte därifrån. Känslan av att verkligen ha haft en fin och viktig stund. Något bra.

Inte en enda minut ägnades åt Hammarby. Jag tänkte faktiskt inte på Bajen en endaste sekund under flera timmar.

Och vet ni, på ett sätt var det en befrielse.