Känslorna

Distans var det. Att befinna sig långt bort. Mina dagar är fortsatt magnifika. Lite av ett paradis. Festligt hur fort jag skaffar mig nya rutiner. På så sätt är jag en rutin-knarkare. Gillar det organiserade, det inrutade. Har det verkligen så himla bra.

Samtidigt pågår ju vardagen där hemma. Pappa, som nog njuter av att få vara gräsänkling medan jag vallar mamsen fick idag tid för ännu en operation. Tack och lov hinner vi hem. Tack och lov för min skull alltså. För mig med mitt kontrollbehov.

Idag är det även på dagen fyra år sen Micke dog. Fina Micke. En av mina bästa vänners man. Pappa till två underbara barn. Bror till en annan av mina nära vänner. Jävla cancerhelvete. Livet är så sjukt jävla orättvist. Åren har gott fort men minnena är så starka. Saknaden ofantligt.

Glädjen är samtidigt enorm över hur bra Mickes barn mår. Hur fina de är, hur magiskt stark deras vackra mamma är. Samtidigt blir jag tårögd där jag sitter på en parkbänk och snor WiFi från den stängda poolbaren av att skriva dessa ord eftersom det är så tragiskt att han inte får vara med och se allt det fantastiska.

Jag gick där på stranden idag. Långt, länge. Tänkte på allt och inget. Tårar och leenden.

Det dubbla i att livet hela tiden presenterar både himmel och helvete.

image