Dagen efter dagen efter

Jag har inte riktigt hämtat mig från Halmstadsresan än. Det dundrar över mig i vågor. Ångesten. Inte för att vi förlorade just den här matchen. Att torska borta mot Halmstad med det avstängningsläge och skadeläge vi befinner oss i är i sig ingen katastrof. Men känslan av att stå kvar på den där jävla perrongen och se tåget åka igen, det smärtar något oerhört. Och att tåget avgick redan i juli, det är för mig inte okej någonstans.

”Ni har fortfarande chans på tredjeplatsen” sa en djurgårdare till mig igår. Fan tro’t. Jag brukar alltid försöka vara positiv och löjligt hoppfull men nu ställer jag in mig på ett liv i träskserien även kommande säsong. Allt annat är en rejäl trissvinst.

Och då har vi ju det där med att vi nu alltså lånar ut Robin Tranberg. Jag är jävligt kluven till det. Det känns konstigt och kortsiktigt. Framförallt när Enköping är ett bottengäng i ettan. Samtidigt förstår jag Robin till hundra. Klart grabben måste ha matcher andra än de där i hittepåserien U21. Matcher om poäng.

Samtidigt tyckte jag att han visade att han absolut klarar av spelet i Superettan. Han gjorde en hel match och var absolut inte sämre än någon annan. I min bok känns det bättre att satsa på honom än tillexempel Bojassen. Absolut inget ont om Sebastian, han har gjort kanske sin bästa säsong i Hammarby, men det är tydligt aviserat att han gör sin sista säsong. Och just det faktumet gör att jag tycker att Robin borde gå före även om Bojassen är två procent bättre defensivt. (Eller vad det nu är som ledarstaben anser vara till Sebbes fördel). Att vi här har chansen att spela in en spelare för framtiden.

Frustrationen är bisarrt stor. Jag och många med mig letar fel överallt. Bakom varje sten, sittandes i varje kontorsstol och i varje fotbollsko ser vi potentiella förgörare. Frustration var ordet. Det är varesig rationellt eller särskilt vettigt. Samtidigt måste alla känslorna få utlopp.

Frågan är väl vad vi som supportrar kan göra. En annan väldigt frustrerad kamrat skickade ett långt sms igår där han räknat på en tabell. En tabell som gäller omgång 7-17. De senaste 11 matcherna alltså. Det är katastrofal läsning. Där ligger vi sist. SIST.  Sju poäng på 11 matcher och 11-20 i målskillnad. Alla andra lag i serien har gjort det bättre än oss.
Det finns alltså skäl till oro. I mig gnuggar återigen paniken från året vi degraderades. Känslan när spelare och ledare pratade om ”att det ordnar sig”. ”vi åker inte ut”. Känslan av att ingen tog tabelläget på allvar. Man negligerade det som många andra av oss såg. Man tog för givet att ”det fixar sig”. Det gjorde som bekant inte det.

Domedagsord kanske. Jag vet, det är viktigt att vi supportrar håller ihop och fortsätter leverera det som vi kan. Stödet, peppet, engagemanget. Men jag vill inte inte höra ett enda jävla ord om att ”det ordnar sig” från de som gör jobbet på plan. Jag vill att man fattar läget. Absolut, visst – en teoretisk chans på kvalplats finns fortfarande. Självklart ska vi sikta på det. Men realisten i oss måste för guds skull inse att kikar vi över axeln är jakten i full gång. Och att jägarna verkar ha bättre psyke, form och fortuna än oss.

I min bok är det kamp som gäller nu. Fokus på överlevnad. Parallellt med det måste det göras ett ordentligt analysarbete om vad det är som felar.

Själv gräver jag väl ner mig ett par timmar till. Därefter blir det U21 på Grimsta. Inte för att jag egentligen vill. Men man måste väl 🙂 Det är ju det vi supportrar ska göra. Stötta, peppa och heja. Men vi ställer också krav. Det som presteras just nu är inte okej. Vi är värda något bättre. Förutsättningarna borde finnas för något helt annat.

Kämpa Hammarby!

Förresten: Jag måste ju säga tack till alla systrar och bröder som tog resan i söndags. Som färgade Halmstad grönvitt, som gjorde arenan levande och som trots allt bidrar till att göra mitt liv ljust. Jag är så tacksam över att ni finns. Alla ni som delar frustrationen, ångesten, passionen och kärleken. Alla ni som också vill och förtjänar bättre sportsliga resultat.