Om vemodet

Sommaren är slut nu.

Det här är den sista lediga kvällen innan allvaret drar igång igen. Jag har haft en sommar som innehållit både toppar och dalar.

Känslan just nu är ångest. Dock inte ett dugg över att behöva börja jobba. Tvärt om, den biten ser jag fram emot. Nä, klumpen i bröstkorgen är Hammarby helt och hållet skyldigt till.

Jag var i Södertälje men spenderade stor del av tiden med att önska att jag var någon helt annanstans. Spelet på plan såg så krampaktigt ut att jag bara ville fly därifrån. Jag har inte kompetensen nog att analysera vad som hände ikväll. Jag tillhör dock skaran som inte för ett ögonblick tror att spelarna är nonchalanta och skiter i det. Tvärt om, jag tror att det är hjärnspöken och osäkerhet som från läktarplats stundtals ser ut som ovilja och nonchalans.

Väldigt mycket behöver bli bättre.

Ska jag säga vad som precis just nu oroar mig mest? Inte vad jag är arg och förtvivlad över, utan den direkta oron. Min oro just nu är att jag inte är säker på att spelare och ledare verkligen förstår att vi återigen riskerar att åka ur. Att fokus i snacket går om kvalplats uppåt är kanske bra, men jag är skeptisk till att man där vi är just nu fokuserar på det. Jag vill att man tittar neråt. Säkrar bakåt. Det känns helt allvarligt som prio ett för mig nu. Jag har motvilligt accepterat faktumet att vi spelar i den här skitserien även nästa år. Jag är inte nöjd. Jag accepterar inte att vi är så förbannat dåliga, jag och min grönvita familj förtjänar något mycket bättre än det vi i dagsläget får, men jag är orolig för att man ännu en gång inte inser allvaret i situationen vi befinner oss i.

När Figge sänkte den där ”mörsaren” så jublade jag. När slutsignalen gick så jublade jag också. Inte så mycket för poängen vi fick, utan mer för de två vi snodde åt oss från Assyriska. Jag jublade åt att inte de fick gå hem nöjda. Att avståndet till assyriska är det samma. Nu när inte vi vann var det samtidigt bra att inte de gjorde det. Utomstående skulle nog skriva att båda lagen var förlorare.

Jag är verkligen inte nöjd. Inte heller är jag kapabel att göra analysen till varför spelet går så på kryckor. Självklart är det sämsta tänkbara att få ett mål i arslet efter fem minuter. IGEN. Att det ÅTERIGEN är en direkt bjudning från enskilda hammarbyspelare. Vi bjuder motståndarna på det här målet. Hemmalaget får mod och engagemang. Vi får ångest och tom blick. Ännu en gång är det stelbent, brist på rörelse, uselt närkampsspel och katastrofdålig passningskvalité fram till sista kvarten.  Ungefär som att där och då ”får det bära eller brista” och då släpper hämningarna. Att spelarna lyfter blicken och vågar. Man vinner närkamper och andrabollar. Men först då. Efter sjuttiofem krampaktiga, långa, hemska minuter.

Den stora delen av mitt hammarbyhjärta värker och gör ont. Jag tänker självfallet inte lägga mig ner och dö. Jag tänker med en dåres envishet fortsätta göra det lilla jag kan. Jag tänker försöka peppa, se positivt på tillvaron och ge allt. Det jag ber er om är dock att inte tolka det som att jag är nöjd och belåten. Det är bara det att jag själv inte tror på att människor växer eller utvecklas under piska och hot. Jag tror på en annan väg. Jag har sedan länge förlikat mig med att vi i Bajenfamiljen förhåller oss till förluster och katastrofinsatser på olika sätt. Jag tycker inte som de som väljer gallerskak och avgå-rop, medan jag för den sakens skull inte alls går omkring och är ”nöjd”.

Samtidigt har jag full förståelse för frustrationen och ilskan. Tro inget annat.

Slutligen vill jag lyfta en helt annan sak. Jag är på riktigt chockad över kommenderingen av poliser ikväll. I morgon måste jag ringa och försöka ta reda på hur många där var. Det kändes som att det var flera hundra. Det kändes som en Råsunda-kommendering. Ett fullsatt Stockholmderby i skarpt läge. I mina ögon är det här ett vansinnigt slöseri på skattepengar och jag undrar lite hur vi som supportrar ska gå till väga för att få till stånd en ändring.

Mitt hjärta blöder. Jävla Bajen. Himmel och helvete. Kärlek och frustration. Ångest och mörker.

Sist men inte minst. Tack till alla ni som delar det här med mig. Det är tur att det finns folk som förstår exakt hur man mår just nu. Tillsammans får vi hjälpas åt. Ni vet vilka ni är.

Den här bilden har jag lånat av Petter. Den visar en del av polisinsatsen….. Lägg till ett gäng polishästar och ännu fler poliser. Blir helt matt.