Flaggorna

Jag spenderade kvällen på DN-galan. Hur jag hamnade där är i sig är en rätt trevlig historia som började förra året. Fick då följa med en god vän som köpt familjebiljett men när hennes snubbe fått en DJ-spelning och inte kunde gå fick jag följa med som den andre vuxne. Vi hade biljetter på rad 1 i ena kurvan och kidsen såg fram emot det hela med enorm glädje. Väl på plats hade våra platser ockuperats av diverse stavhoppstränare och de flyttar man inte så lätt på. Arrangören hänvisade oss till nya platser men dessa var med skymd sikt och väldigt långt från händelsernas centrum. Jag skrev ett brev till arrangören där jag uttryckte min besvikelse och blev glatt överraskad när de nästan med vändande post bad om ursäkt och gav oss biljetter till nästa års gala. Ikväll var det alltså nästa år.

I botgörelsepaketet låg även biljetter till ett mingel innan. Det bjöds på finbuffé och uppträdanden. Barnen fick träffa både Kajsa Bergqvist och Stefan Holm så lyckan var stor. Dessutom hade vi fått riktigt fina biljetter precis mitt på långsidan vid upploppsrakan.

Bästa förutsättningarna. Varm sommarkväll, inga vindar.

Både atleter och publik led dock av OS-baksmälla. Damernas 3000 meter hinder bjöd på världsårsbästa, annars var det väl inga fantastiska resultat även om jag hade väldigt trevligt sällskap.

Själv förfasades jag över delar av arrangemanget. Att man flyttar fokus från själva idrottandet till massa kringgrejer. Uppträdande av Erik Saade, musik i tid och otid, jinglar och ljudeffekter när kulor stöttes, spjut landande och annat trams. Att man spelar musik under hela 400-meters loppet övergår mitt förstånd. Mot den moderna fotbollen stöttar jag. Finns det ett MDMF där F står för friidrott så ska jag fan stötta de också.

Däremot värmde det ett Bajenhjärta när Abeba Aregawi sprang sitt 1500-meters lopp att det i ena kurvan stöttades med de finaste av flaggor.