Välkommen hem, Kennedy!

Det har gått ett par timmar nu. Ett par timmar då nyheten har fått landa, fått sjunka in.

Känner hur hoppet gror. Hur lusten kom åter. Att mycket plötsligt ser ljusare ut.

Det finns förstås skäl till eftertanke, skäl till frågeställningar om hur landet Bajen egentligen mår. Självklart fattar ju även jag att Kennedy inte ensam tar oss tillbaka dit där vi hör hemma. Att hårt jobb återstår Att ingenting ännu är presterat.

Men vet ni, idag tänker jag hänge mig åt klassisk jävla lycka. Åt att få känna mig glad. Genuint glad. Bajenglad.

Det var en ynnest att få vara med på presskonferensen. Dels att se honom ta klivet in i den finaste av tröjor. Men precis lika mycket för den skara hjältar som tog sig upp på Hovets tak. Som sjöng sånger så högt att presskonferensen tystnade. Hur Kennedy, märkbart tagen, pekade ut mot gänget utanför när han fick frågan om vad som fick honom att komma hem.

Stolthet.

Att få se Azar så glad gjorde min dag. Att därefter få äta en god middag med lika glada, lättade, nöjda, nära bajenvänner gjorde min dag fulländad.

Jag fällde en tår under presskonferensen. Det kändes så otroligt overkligt alltsammans.  Men också overkligt skönt. Att behovet av glada nyheter är stort märks. Som någon skrev på Svenskafans-forum: ”Undrar om Kennedy riktigt fattar vad han betyder för folkhälsan på Söder”. Vi märker att intresset var stort. Bloggen satte nytt visningsrekord på ett dygn idag. Tack för att ni tittade in! Hoppas ni kommer tillbaka.

Välkommen hem Kennedy. Välkommen!

Fina Jenny tog ett kort som vi fick låna. Tack Jenny!