Är det inte måndag snart?

Efter en märklig vecka, som innehöll drömsigning och snäll chef som lät mig smita för att möta kungen. Jobb och igångsättande av termin. Det är en rätt hetsig period i mitt jobb, när allt ska dras igång. Allt ska starta på nytt. Veckan innehöll också ett urmysigt  sexårskalas med hembakad pizza där jubilaren dessutom blev själaglad för de fina bajenpresenterna han fick.

Luften gick ändå ur mig helt efter presskonferensen. Så där som man kan vara efter en hård fest. Att baksmällan, hur kul man än hade, sitter i flera dagar.  Det gjorde inte saken bättre när de där gulsvarta gjorde en herrejössesbedrift. Då loggade jag ur och gick under jord. Ett dygn behövde jag för att ladda om. Därav min radioskugga här på bloggen.

Idag gick solen aldrig upp. På riktigt alltså. Tror inte en augustidag någonsin varit så mörk som denna. Och så jävla mycket regn.

Och ändå går jag här med pirr i magen. Även fast jag fredagstrött släpar fötterna efter mig inne i lägenheten och ska snart ha eget fredagsmys genom att nyttja den bokade tvättiden.

Men den finns där. Längtan efter måndag.

Jag har nog sällan gått på helgledighet med så sådan stor längtan till måndag. Vill att det ska gå fort. Blev väldigt glad över att höra att Ängelholm släpper sin bortasektion till oss. Att vi kan sälja de biljetterna till bajare. Det värmde mitt hjärta.

På måndag blir vi många. Jag är övertygad om att det kommer höra, att det kommer synas och att det kommer kännas.

Att Kennedy kommit hem.

Ses på måndag vänner!

PS: Vad ni än gör – glöm inte att lägga ner biljetten – för på måndag är det inte säkert att du kan köpa dig en på plats! 🙂