Ett möte med polisen

Morgonen har just dragit igång. Jag har håltimme. Borde ägna den åt lektionsplanering eller dokumentation. Huvudet är dock fullt av intryck från igår och mötet jag var på med polisen.

Det var Jabbe, vår SLO, som bjudit in till mötet. Syftet var att bringa klarhet i JO-anmälningarna efter assyriskamatchen. Att få information om hur handläggningar och utredningar generellt går till väga i sådana här fall.

Med på mötet var två poliser. Den ena Eije Ekegren var internutredare och den andre, Roger Ekenstedt var dialogpolis.  

Till mötet hade ungefär 20 supportrar kommit. Mötet blev varken hätskt eller särkskilt informativt. Jag fascinerades, på ett inte så bra sätt, av ett par saker och som jag egentligen tror är större problem än vad de i sak var på det här enskilda mötet.

Jag upplevde en stor okunskap och även stort ointresse från polisens sida. Att man, för att möta oss 20-talet supportrar, skickar en dialogpolis som inleder med att säga att han inte har någon som helst erfarenhet av supporterfrågor. Att hans områden är politiska grupperingar och dialogen med dessa.  Den andre, från interna, hade inte hand om just våra ärenden men på hans bord låg hela utredningen från hockeyderbyt mellan AIK-Djurgården i våras.

Att man till ett sådant möte väljer att sätta sig själv längst fram, i ett rum som har stolarna placerat som för en föreläsning och sen så sitter man där. Inte ens när man presenterar sig väljer de att ställa sig upp. Jag som alltid placerar mig långt bak såg knappt deras ansikten. Det där må vara en struntsak, men känslan som landar i mig blir en ovilja att äga mötet.

Uppdatering: För att förtydliga (ser att jag fick en befogad kommentar) så lägger jag inte en negativ värdering i ordet äga ett möte.  Vad jag menade var att jag anser att de hade chansen att visa engagemang och lite guts, men valde en tillbakalutad position som för mig skickade signaler av ointresse. Hade jag velat sitta så hade jag valt att möblera i en cirkel i så fall.

Jag drar parallellen till mitt eget jobb. Ta när jag rekryterades till min nuvarande skola. En klass på skolan hade haft det rätt tufft. Föräldrarna var missnöjda, många tidigare lärarbyten. Nu skulle jag och en kollega presenteras som klassens nya lärare. Vi visste att vi skulle mötas av ett gäng skeptiska föräldrar. Då gäller det förstås att leverera! Att vara förberedd, professionell och positiv. Jag satt där på mötet igår och tänkte på just den situationen och började så smått att skratta. Tänk om jag hade gjort likadant på det mötet, det hade varit som att gräva sin egen grav.

Vad sas då?

Egentligen inte så mycket nytt. Att det har kommit in över 100 JO-anmälningar och ett tiotal polisanmälningar efter assyriskamatchen. Att dessa nu gått från JO-kansliet till Interna avdelningen. Att utredningen pågår för fullt. Polisen från interna sa att han på ett sätt tyckte att det var synd att vi valt att JO-anmäla istället för att polisanmäla. Att vi därmed tappade fart i utredningen eftersom allt först skulle sammanställas hos JO. En polisanmälan mot en polis hamnar direkt på interna. ”Så borde ni ha gjort”.

Det här väckte en hel del frågetecken i församlingen. Anna, som ju har stor erfarenhet av frågorna både genom bajenfans men framförallt genom sitt aktivistengagemang ställde flera relevanta frågor. Ifrågasatte. Poliserna kändes än en gång oförberedda på både den kunskap som fanns i rummet men också på engagemanget.

Själv framförde jag att jag i så fall tycker det är polisens sak att informera oss om hur vi ska gå tillväga om vi vill anmäla. Hur fasen ska jag som medborgare veta att det är den vägen som är snabbast att gå. För egen del kändes det självklart att JO-anmäla eftersom jag inte var drabbad direkt. Det var mer det jag såg på håll, det jag upplevde och hela insatsen som jag ansåg vara uppåt väggarna.

Överlag kan jag tycka att polisen har mycket att förbättra när det gäller information och sättet man informerar på.

Vi diskuterade det faktum att det oftare är regel än undantag att kravallutrustad polis täcker sina identifikationsnummer. Vilka signaler det sänder. Hur illa vi tycker det är. Vad gäller egentligen?

Tydligen finns det ingen lag som säger att en polis måste gå att identifiera synligt. Däremot är de uppmanade att ha numren synliga. Poliserna såg själva en möjlig väg att gå att driva frågan internt som ett personalärende och se om man kan få en polis varnad för att denne medvetet skyler sitt nummer. Båda poliserna på plats höll med om att det är ett problem att många poliser väljer att göra så.

Tyvärr hade jag inte möjligheten att stanna hela mötet så jag vet inte hur det hela slutade. Jag gick därifrån med en känsla av olust.  Olusten grundar sig framförallt i att de kändes så oförberedda på våra motfrågor. Att de kändes okunniga och oengagerade.

Det är skönt att Jabbe finns. Det är en ynnest att Rickmer tar fajten. Jag är så jävla tacksam för att de driver de här frågorna. Att de är ena jobbiga jävlar som vill Hammarby och Hammarbys supportrars bästa. Men det är en lång väg att vandra. Det är uppenbart att vi den senaste säsongen tagit kliv tillbaka. Stora kliv tillbaka.

Eller fel, det är kliv som polisen har tagit.