Polisen, media och frustrationen

Jag är i något av radioskugga. Har lite för mycket omkring mig på jobbet och det har blivit ett par långa dagar med bara skolfrågor. Det innebär också att jag hamnar en bit ifrån verkligheten, det som sker utanför min klassrumsbubbla.

På väg hem från en kompis som jag äntligen hann besöka efter jobbet så ringde min mamma. Min bästa mamma. Vi har många likheter hon och jag men vi delar inte idrottsintresset. Tvärt om skulle man kunna säga. Hon är fullkomligt jävla ointresserad. Hon tycker jag är galen i min Hammarby-passion men försöker i alla fall ha ett öppet sinne. Jag har till och med fått med henne på Söderstadion vid två tillfällen och båda gångerna har klacken varit briljant och Hammarby har vunnit. Då har hon gått därifrån alldeles glad och fascinerad över publiken, vad som skedde på plan hade hon noll koll på.

Hur som helst, idag ringer hon mig och säger att:

– Jag såg på TV att ni bråkat med polisen.

– Va?

– Ja, ni och Assyriska.

– Vaddå? idag?

– Njae, det var nog inte idag. Det var någon som fått fängelse.

Tack och lov hade några snabba tweets på eftermiddagen fått mig att inse att en dom fallit idag. Att media återigen blandar äpplen och päron och att bevakningen lämnar en del i övrigt att önska men jag visste inte att det varit något på TV om det. Än. Förrän då mamma informerade mig.

Det här var lite som att hon öppnade Pandoras ask. För ut ur mig kom en lång harang. Allt från start till slut den där dagen i maj. Om brutna handleder, pepparsprej, oprovocerat övervåld, maktmissbruk och polisfakturor. Om inställningen från ordningsmakt, om nonchalansen och om det sjukt, sjukt bisarra faktumet att polisen kräver att få betalt för sin insats men att de själva bestämmer hur stor insatsen ska vara.

Min mamma blev tyst en ganska lång stund. Jag hörde hur hon andades djupt och så sa hon:

– Pernilla, det du beskriver nu låter ju nästan som en polisstat.

EXAAKT.

Jag blir så jävla trött på den ensidiga bevakningen. Nej, jag försvarar inte de supportrar som begick lagbrott utanför arenan men varför – VARFÖR – sker ingen saklig bevakning kring uppstarten av allt. Varför nämns inte ens det. Nu såg jag inte SVT-sporten ikväll men rapporterna säger att inte ens DE valde att berätta hela historien. Jag kan till och med tycka en aning synd om Assyriska som faktiskt inte hade ett dugg med det här och göra men som nämns i sammanhanget. Fler än min mamma tror säkert att det var supportrar mellan lagen som drabbat samman.

Jag blir på riktigt ledsen. Det känns som att jag slåss mot väderkvarnar. Återigen känner jag mig så sjukt ifrågasatt som fotbollssupporter. Jag kan verkligen inte förstå dels hur Polisen väljer att arbeta men precis lika lite förstår jag att media så ensidigt väljer att rapportera.

Jag säger detta utan att ha sett ett enda inslag, däremot har jag läst frustrerade kamraters kommentarer på diverse sociala medier. Däremot hörde jag ju min mamma – som i det här fallet får representera alla de som inte är fotbollssupportrar. Alla de som matas med hur farliga vi är, hur otryggt och läskigt det är.  Jag hörde hur hon tolkat rapporteringen.

Här och nu känner jag mig så frustrerad att jag utnämner media och polis till fotbollens absolut största fiende.
JA – vi har problem som supporterkulturen är medvetna om att de finns där. JA – vi jobbar med de frågorna. JA – Klubbarna är grymt delaktiga i det arbetet.

Men vi är hårt jävla motarbetade. Och det stör mig. Det gör mig arg, ledsen och jävligt upprörd.

Däremot vet jag: Vi ger aldrig upp.