Plötsligt händer det

Ett hattrick som gladde. Som gladde något så oerhört. Vackra mål. Glad målskytt. Gladare publik.

Degerfors slogs tillbaka med 4-2. Två billiga mål i baken, fyra FANTASTISKA mål framåt. Den första halvlekens spel var en fröjd att se även om Degerfors inte hade så mycket att sätta emot. Utom nummer 20, Rennie. Han var ett ständigt hot.

Jag fick se Castro och Kennedy samtidigt. Som andra redan skrivit. Världspolitik.

Plötsligt var stämningen tillbaka. Stundtals var det riktigt, riktigt bra tryck. Det värmde ett frökenhjärta.

Och Kennedy ja. Sicken jävla snubbe. Han är fantastisk. Det där målet var grannlåt. Igen. Obehagligt bara att jag börjar förvänta mig den typen av kassar. När han sänkte det målet kom vi av oss. Märkte ni det? Hur klacken nästan inte visste hur de skulle förhålla sig. Leenden. Men ens knappt någon ”Oh Ah”. Vi blev liksom bergtagna.

Höstmatch. Den näst sista. Känns svårt att ta in. Smärtsamt. Vill inte lämna. Kommer att sakna. Sakna något oerhört.

Såg först i efterhand banderollerna för Bojassen. Bra jobbat! Och ”hälsningen” till polisen var bra den också.

Och jag tyckte väldigt, väldigt mycket om att Adelstam valde att hylla sin lagkamrat efter sitt eget hattrick. Det såg ut som att han tacksamt tog emot tipset från Lallet. Jag gillade det. Enormt mycket.

Lagkänsla.

image