Tid och kärlek

Lyssnar på barnet som sover bredvid mig. Det lilla barnet. 116 cm lång.

Känner mig uttömd. Känslomässigt blassé, men dock aldrig inför henne. Hon väcker alla nyanser till liv i mitt känsloregister, och får mig att leva fullt ut. Får mig att skratta, fnittra och förundras.

Den här hösten har varit överjävlig på många vis. Vet inte hur jag lyckats bemästra stormarna. Men det har jag. Jag sitter här, intill det finaste jag har, och förundras över lyckan i mitt hjärta. Jag gläds över vackra höstfärger, en finurligt ritad gubbe, och ett omtänksamt sms. Lycka, men en solkig lycka.

På sensommaren blev en av mina barndomsvänner överfallen. Brutalt och vansinnigt illa. Lika omfångsrikt tilltygad som min vän blev, och fortfarande är – lika omfångsrikt tappade jag tron på människan för en stund. Jag fick konstiga reaktioner. Adrenalinet sprutade ut i min kropp och jag ville slå tillbaka. Ville göra dessa människor som gjort min vän illa, lika illa eller hellre värre. Det var en makaber och märklig upplevelse för mig att känna hat. Jag har aldrig känt hat tidigare.

Hatet släppte, och gick över i hopplöshet. Hopplöshet och bedrövelse. I dag känner jag sorg istället. Sorg för människor som på något vis blivit kapabla till vansinnesdåd. Samtidigt finns där en kämpe som jag vet aldrig ger upp. Att se min vän dra sig upp från botten, för överlevnad, genom tron på livet. Att se den glöden och viljan – det är större än all sorg och alla vansinnesdåd.

För några veckor sedan dog en flicka. 6 år. Min barndomsväns flicka. Allt pausades. Där och då.

Jag kunde inte ta in. Kunde inte förstå. Funktioner stannade upp i kroppen. Kunde inte äta, inte tugga. Inte sova. Med ett järnhårt tryck över bröstet tog jag mig igenom dagar av sorg. Dagar av tårar, hopplösa tankar och oförståelse. Dagarna blev veckor, och i dag råder någon form av diffust mellanläge. Att bevittna hur hårt flickans föräldrar kämpar för deras form av överlevnad i en vardag utan en flickas närvaro, är obegripligt och inget annat bevis än att livet är, större än, sorgen. Eller, det kan jag ju inte säga, det vet jag inte och vem är jag att ens yttra mig om det. Men jag vill hoppas det, och mycket av det jag bevittnar utifrån visar på det.

Hade jag kunnat göra vad som helst för mina vänner, hade jag gjort det. Hade jag kunnat bära en del av deras sorg, hade jag gjort det. Hade jag kunnat bära en del av deras smärta, hade jag gjort det.

Om än för en stund.

Jag är bara en vän. Och känner så mycket. Jag kommer aldrig att förstå vidden av smärta, men jag kan lida med, sörja med, de som står mig nära. Och det, gör ont. Det gör så ont att jag vill kräkas. Jag vill inte vara med. Vill inte höra, inte se, inte känna, inte dofta, inte veta. Inte att det gör så vansinnigt ont.

Vi vet vad vi har och kanske borde vi vara mer rädda om det. Jag vet vad jag har, och kommer inte mer att ta det för givet. Allt är till låns, men jag ska älska det gränslöst. Mitt barn, min familj, mina vänner.

Tid och kärlek är allt vi har.