Minnet från det största

Tror knappt att jag sov en blund den här natten för elva år sen. Hade precis flyttat till Kungsholmen då. Samma lägenhet jag fortfarande bor i. Huset som också rymmer massa aik-spelare.

Jag minns att jag dagarna före match sprang på Luke Casserly. Back i solnalaget. Australiensare. Synnerligen sympatisk men förstås kaxig. Han hånade mig rejält för derbytorsken. Minns att jag stod där och tänkte tanken ”skrattar bäst som skrattar sist”.

Den här morgonen för elva år sen skrattade jag inte alls. Jag var så sjukt nervös. Illamående. Hjärtklappning. 

Kunde inte äta. Kunde inte slappna av. Det är märkligt för jag minns inte timmarna före match. Jag kan inte komma på vad vi gjorde. Det enda minnet jag har är att jag vet att jag ideligen kontrollerade att biljetten låg där den skulle.

Som vanligt hängde jag på låset när grindarna till Söderstadion öppnades. Viktigt det där med att se allt. Ha sin plats. Inte bryta några vanor. Se uppvärmningen. Se läktarna fyllas av både människor och förväntan.

Man kunde ta på ångesten. På alla känslor. På det stora hoppet om att ett par timmar senare få fira ett vunnet guld.

Jag minns att jag glömde att andas på slutet. När Örgryte plötsligt reducerade. Den tystnaden. Den obehagliga tystnaden.  Plötsligt började benen skaka nästan okontrollerat. Jag tog tag i polaren bredvid. Höll hårt för att inte ramla ihop. Det kunde fortfarande gå.

Det onämnbara kunde inträffa.

När slutsignalen kom bröt jag ihop. Fullständigt. Medan folk fyllde innerplan i vad som var den vackraste planstormningen någonsin så stod jag kvar på läktarplats och grät.

Stora, tunga tårar rullade nerför mina kinder. Känslor av alla de slag fyllde kroppen.

Vi satt kvar där på Sektion K ända tills de ville stänga. Jag var aldrig inne på plan. Kan fortfarande frågasätta mitt val. Varför jag valde att stå kvar på läktarplats.

Vi blev motade bort från arenan. Jag minns att jag kände en trötthet i kroppen som jag aldrig upplevt tidigare.

Med långsamma steg gick jag och mina kompisar över Skanstullsbron. Vi var inte ensamma. Ett hav av människor. Bilar vars förare tutade i eufori. Fanor som vajade. Raketer som sköts.

Fest.

Vi gick runt på Södermalm någon timme. Alla ställen vi ville in på var knökade, förstås. Hamnade på en kinakrog. Kunde fortfarande inte äta.

Stod så småningom utanför Carmen och skrålade ”Fem två – det blev guld ändå” när man på tvn inne på krogen nyss visat derbybilder. Då tänkte jag på aikgrannen igen. Och minns att jag där och då, mitt i denna fantastiska lycka, och kände en uns jävligt skön skadeglädje också.

Till skillnad från de allra de flesta så är mina minnen från den här gudomliga dagen för elva år sen rätt modesta. Jag kan så här elva år senare känna att nog fan borde jag ha slagit på större den där gången.

Jag kom hem tidigt den natten. Nykter. Heeeelt slut, men fruktansvärt lycklig.

Helgen efter däremot firade jag med större stil. När bucklan lyftes. Festen på Södermalm den natten går ju till världshistorien.

Den 21 oktober 2001 är för evigt fastpräntad i mitt väsen. Kommer aldrig att glömma. Hoppas innerligt att kunna få uppleva något liknande igen.

Har du orkat läsa så här långt tycker jag att du ska delge oss andra några av dina minnen den där magiska dagen i oktober. Skriv i kommentarsfältet vettja. Det skulle göra mig glad!