Strövtåg i hembygden

Det kan inte ha undgått någon att det svenska bandet Mando Diao släppt en skiva där de tonsatt Gustaf Frödings dikter. Ni har säkerligen inte kunna undgått den första singeln från det albumet som spelas flitigt på radio. Strövtåg i hembygden heter den.

Jag föll som en fura. Pladask. Första gången jag hörde den var jag fast. Den är i mina öron helt sagolik.

I dag har jag gjort ett eget litet strövtåg i min egen hembygd. Med Mando i lurarna. Gick en längre promenad och tänkte på att varken Mia eller Anna varit här. Att jag inte tagit med dem till det som faktiskt präglat mig så otroligt mycket.

Min hembygd.

Längst ut på Munsö i Ekerö kommun. Knappa fem mil från Stockholm. En liten mälar-ö dit mina föräldrar valde att bygga hus på farmor och farfars sommarställestomt. Farsan byggde huset -78.  Han har gjort allt själv, ritat och byggt.

Vi flyttade hit från Aspudden. En galen granne som ringde polisen ideligen och som vid ett tillfälle även puttade ner min vagn nerför trappan var droppen för morsan. Hon ville bort. I samma vända startade väl den gröna vågen. Vad var mer rätt än att bosätta sig på landet? Så hit ut gick flyttlasset.

Det var bra att växa upp här. Jag har haft en fantastisk barndom. Det är så skadat att jag fortfarande säger att ”jag ska åka hem i helgen” när jag pratar om det här stället. Trots att det är mer än 15 år sedan jag flyttade hemifrån.

”Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs,
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.”

Visserligen är det höst nu. Inte mycket gungande gräs precis just nu men somrarna här ute är fantastiska. Närheten till Mälaren, lugnet, tystnaden.  Jag gick omkring här ute och kände att jag ville ta tillfället i akt att visa ett par bilder från min hembygd. Jag vill att framförallt Mia och Anna ska se. Ni andra får förstås också gärna kika.

För, det här har präglat mig. Gjort mig till mycket av den jag är. De tre kilometerna till bussen och bussarna som gick väldigt sällan har fått mig att än i dag passa tiden. Man bommar inte en passad tid, det lärde man sig snabbt här ute. Det går inte att komma för sent. Då riskerar man att missa allt det roliga.

Alla känner alla. Inte alltid bara fördelar, men mest så. Här ställer folk upp för varandra. Hjälper varandra. Det känns som att det präglat mig också. Att man ställer upp. Bryr sig om.

”Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad!—Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.”


Bästa vännens föräldrar hade ladugård. Där hängde vi så ofta det gick. När inte hennes pappa såg smög vi upp på höskullen. Hoppade i höet. Fast vi inte fick. Fantastiskt roligt hade vi. Minns hur vi hjälpte till när korna skulle vårsläppas efter den långa vintern. Gamla, erfarna kossor blev som pånyttfödda. Skuttade som yra kalvar längs vägen upp mot kohagen. Och kalvdansen. Har ni ätit kalvdans? Få saker är så mycket barndom som just det.

När tonårstiden kom var det kanske inte fullt lika skoj. Långt bort. Obygd. Dåliga kommunikationer. Knalla hem de där tre kilometerna från bussen mitt i natten när vintervindarna ven var allt annat än skoj. Då hatade jag mina föräldrars puckade beslut att lämna Aspudden för det här. Idag förstår jag dem mycket bättre.


Slut. Det heter faktiskt så. Ett märkligt ortsnamn både på svenska och engelska. Vid vägens ände. Där växte jag upp. Vattnet utanför heter Långtarmen. Kolla på ett sjökort får ni se.  Minns fortfarande med fasa hur farsan, när jag var tonåring och han visste att jag väntade samtal från någon polare nere på Ekerö, valde att svara:

”Olsson i ändan av Långtarmen i Slut”.
Jag dog. Varje gång.

Hur kom det sig att det blev Bajen då?
Svaret är tudelat. Det ena skälet är Farsan. Han är bajare, uppväxt i bajenland. Det andra skälet är nog att den lokala föreningens färger är grönvita. Där jag själv då idrottade. Grönvitt blev liksom det enda rätta.  Men det var förbannat långt till Söderstadion

Munsö IF – låg mig länge väldigt varmt om hjärtat. Tränade flickor och därefter A-laget. Styrelsearbete och engagemang. Det är fortfarande en väldigt välskött förening som ordnar otroligt mycket bra för barn och ungdomar. Vad skulle Sverige vara utan alla dessa fantastiska ledare och engagerade människor?

Vi har en vacker kyrka. Kyrkan som byggnad tilltalar mig. Det andra – not so much. Det är en av Mälardalens tre rundkyrkor. Ursprungligen var de försvarstorn. Det sägs att den runda delen i mitten har anor från 1100-talet. Då låg den i anslutning till vattnet. Landhöjningen och åren som gått har gjort att det nu är nästan två kilometer till vattnet från kyrkan.

Det är mindre än en timme kvar till säsongens sista match. Jag kommer att följa den vid datorn. Hoppas att grabbarna på planen gör vad som krävs. Att mina bröder och systrar kommer att regera på läktarplats. Det vet jag redan.

Snart styr jag kosan in mot staden igen. Vinterdäcken är på. I morgon vankas det förhandsvisning på den nya arenan. Det ser jag fram emot.