Leonard och jag

Mitt liv utspelas i mentala cykler. Upp och ner, ner och upp. Jag är sällan blassé. Sällan känslomässigt blockerad. Jag lever på känsla, intuition och relationer. Och landar nuförtiden alltid med fötterna på jorden.

Och när jag sitter i en soffa, på en buss, i ett väntrum, eller handlar makaroner på ICA, med Leonard Cohen i lurarna. Då. Då är jag på rätt väg. När jag orkar ta till mig hans toner, texter, djup. Då är jag rätt. Och det är lika vackert varje gång. Jag är en överlevare, och han, det magiska text- och tongeniet, är den som räddat mig flertalet gånger. Finns inget vackrare än hans röst, hans mening och meningar.

Jag var 17 år kanske. Det var inne med droger. Alla skulle ta droger. Jag var livrädd. Har alltid varit livrädd för det som påverkar det man känner och tänker. Den man är. Jag är löjligt stolt över den jag är, och är rädd för att bli någon annan. Något annat.

Vi fick tag i knark, jag och en söt tjejkompis. Vi tyckte inte att vi var balla. Vi var bara nyfikna. 17 år, och jag borde såklart ha vetat bättre.

Jag var några minuter från att dö efter att ha tagit alldeles för mycket av det där vi inte visste vad det var ens. Jag var några minuter från att avsäga mig mitt liv. Mina ögon snurrade upp i huvudet, jag tappade talet, balansen, förmågan att röra mig. Min kropp fastnade i kramper och jag visste att jag var på väg att dö. Att överleva en överdos.

Jag dog inte. Uppenbart.

Däremot tog det mig lång tid att bli hel igen. Att vistas ute i dagsljus. Att formulera ord. Att hitta tillbaka till det där som var livet. Under den här tiden lyssnade jag oavbrutet på Leonard Cohen. Med hjälp av hans musik blev vägen framåt aningens lättare. Och för varje dag blev jag starkare, för varje dag blev jag mer övertygad om värdet av livet. Av människorna däri. Av mig själv. Av det som syns och hörs. Av det som inte syns och hörs. Liksom att knark är skit.

Det är fint att vara på väg. Det är fint att se lyckan i det lilla. Som nu. Här bor en lycka. Med han, i lurarna. Vi är på väg.