Jag ska jaga presenter

På fars dag la jag ut en status på min Facebook-sida:

”Pappor hit eller dit. Själv säger jag grattis till de killar/män som inte är pappor av blod, utan som är det av ansvar, moral, engagemang och kärlek. Jag säger grattis till mina magiska killkompisar som lär mitt barn om livet, och som finns där för henne, i hennes liv, villkorslöst. Ni som ställer upp i vått och torrt, när min tid inte räcker till. TACK till er – från mig och Shreken. Tack vare er växer mitt barn hela tiden.”

Statusen fick jättefin respons.

Jag kan känna en vidrighet i både mors och fars dag. Ett jippo är vad det är. Hyckleri. Vem är vem att utgå från att pappor skulle vara bra, eller att de som inte är pappor av kött och blod inte skulle vara bättre. Men när uppmärksammas de? När uppvaktas ansvar? Moral? När springer vi stadens affärer runt för att hitta en present till den där lågavlönade fältassistenten som garanterat bidragit till flera tonåringars överlevnad och vridit rätt skeva vinklar på livet? När ligger vi och oroar oss kvällen innan denna dag för att vi ska komma ihåg att ringa den där grannen som alltid hängde med ungarna ute på gården när föräldrarna inte hade tid? För att säga grattis.

När uppvaktar vi de som villkorslöst tar på sig ansvaret för barn som saknar förebilder?

När jag växte upp och levde rövare, vilket ni vid det här laget förstått att jag gjorde till viss del, så hade jag flera sådana vuxna. Vuxna som inte var mina föräldrar, utan som var föräldrar ur aspekten att de engagerade sig. Med det säger jag inte att inte mina föräldrar gjorde det. Däremot, när ett barn lever rövare och självmant avsäger sig förnuftet att uppträda med vett och etikett gentemot sina föräldrar, behövs andra förebilder. Som kliver in. Som visar omtanke och omsorg.

Där fanns en kille som jobbade på biljardhallen i min hemstad där jag hängde med kreti och pleti. Han såg mig. Han såg att jag behövde hjälp. Inte i form av förmaningar eller gränser. Han såg att jag höll på att driva iväg. Så han steppade in. Skjutsade mig hem om nätterna. Såg till att jag klev innanför dörren helskinnad. Bjöd på coca cola när jag med en hopplös syn på livets utbud, damp in på biljarden, alltid med en tonårssorg i fickan. Han drog fram en stol bakom kassadisken åt mig. Och där satt vi. Småpratade om livet och om meningen med att finnas.

Om kärlek och svårigheter.

Den där stolen plockades fram för 24 år sedan men i mitt minne var det häromdagen. I mitt minne lever en förälder av icke kött och blod som självmant tog på sig uppgiften att lotsa en vilsen snorunge rätt i livet. Än i dag slår jag mig ner på den där stolen och reflekterar. Känner lugnet och tryggheten. Skillnaden i dag är att stolen är min egen och biljardhallens kök är mitt eget kök.

Jag säger inte att vi inte ska hylla våra föräldrar. Men, att ha en dag för dessa, är fel. Det skickar fel signaler. Ska vi även hylla mamman som lämnade sitt barn? Pappan som aldrig fanns där? Föräldrarna som utnyttjar eller slår sina barn?

Nej, härmed efterlyser jag en alldeles varm och härlig dag för ”den vuxne som på eget initiativ agerar förälder och förebild, utan krav på återbetalning”. Och jag, jag ska leta i mitt inre, efter alla de som såg till att jag blev den jag blev. De som såg till att jag kom hem. Och jag ska skriva en lista. För att förbereda mig på presentjakten.

Det blir många presenter.